Mitt nya liv!

Mitt nya liv, är nog inte som många andra tror.
Det är inte som att jag ska börja sporta eller äta hälsosammare.
Men trots allt en ny start för mig.
Där jag från idag har glasögon igen som jag hade någon gång på högstadiet.
Men det är inte det som jag hoppas på ska förändra saker och ting.
Visst det kan bidra till att min huvudvärk minskas och det kan bidra till att mina ögon får vila lite så jag ser bättre utan att anstränga mig allt för mycket.
Det är på ett helt annat plan.
Men ja då gör jag det igen..
Säger A men inte B..
Fy vad elakt.

Huvudvärk!

Hur jobbigt som helst, har försök skriva några inlägg om barnens födelsedags kalas och en massa annat som hänt.
Men det har inte gått nå vidare bra, då min huvudvärk gör att jag inte kan koncentrera mig på texten.
det blir inga bra meningar. Läste min senaste om Månen.
HA. det ser jag hur dåligt det blir när man inte får ha hjärnan ifred..
Känns som om mitt huvud är en pappersbit och någon har bestämt sig för att knöggla ihop den..
Längtar tills jag blir av med den..
Har den från det att jag vaknar till dess jag somnar.
Vaknar även på natten av att det gör så ont så man skulle vilja skrika ut.
Men det gör jag inte.

Det varierar lite på styrkan, men jag känner det hela tiden..

Vi har samma måne!

Det var länge sedan en gång de var små och de såg upp och fick syn på den stora runda vita bollen på himla valvet.
Då sa jag att det var deras måne de fick den av mig.
Vi har samma måne, oavsett var ni är så har vi den tillsammans.
Just nu mer än innan.
Bara att titta upp på himlen, jag ser samma sak som de..
Nu när mörkret kommer tidigt kan vi dela Månen längre tid innan John Blund rövar bort oss till drömmarnas underbara land..

En liten historia om allt.

Det var en helt vanlig kärnfamilj.
Med en mamma, en pappa och två barn.
Mamman och pappan hade sedan länge kämpat i motvind.
De ville båda olika.
Mamman försökte få pappan att se till barnens bästa, men egna intressen förde honom allt längre bort.
Efter att ha gett honom många chanser så gav han sig snart av mot grönare mål.
Till en början fick barnen umgås med sin pappa mycket.
Men intresset flyttades över på annat.
Barnens minnen bleknade och mamman kämpade på.
Försökte även få till ordentliga umgänges tillfällen. Men förgäves.
Efter att ha försökt lägga mer energi en vad hon hade tog orken nästan slut.
Då vände hon sig till tanter som hjälper familjer.
Hon sökte avlastning en helg i månaden till en början.
Men då hon kände att hjälpen var på väg och att tiden det skulle ta att få den var lång.
Kollapsade hon helt och hållet..
En dag då barnen skulle till skola och dagis. Kom hon inte ens upp.
Då barnen insåg detta var de så underbart gulliga att de hjälptes åt att fixa frukost till sig själva och kolla till sin mor som låg kvar på sängen.
Under tiden ringde fritids och undrade var barnen var.
Så underbara så de hämtade båda barnen och modern kunde senare åka in till sjukhuset.
Då man sa att hon led av stressrelaterad migränliknande huvudvärk.
Och även lätt för att svimma pga det låga blodtrycket och långa kroppen.
Hon åkte hem hämtade sina barn och det gick inte längre än en vecka till nästa anfall.
Då flyttade barnen snabbt till sin mormor. Fick bo där ett tag.
Modern kom fram till att det inte skulle räcka med avlastning en gång i månaden.
Detta var bara toppen på isberget. Många saker har kommit till ytan.
Som moderns ADD och den store hade det samma plus astman och allergier.
För att sedan få veta att barnet även var lindrigtutvecklingsstörning med autistiska drag.
Det kunde förklara mycket.
Så man hittade två underbara familjer. Som var redo att ta sig an de två små barnen.
Då båda har olika behov och olika förutsättningar som inte redan nämts gjorde att modern såg det bäst att tillsammans med socialen dela på dem.
De träffar både modern och varandra.
Har även kontakt med fadern då modern ser det som en viktig del i deras liv.
Var de bor kommer modern inte att avslöja.

Sorgsen..

Tårar grumlar min syn..
Varför ska andra prata om sånt de inte vet nåt om.
Förstöra sånt som ska hanteras med varsamhet.
Man kan säga att någon är stark, men oftast är det den som behöver mycket stöttning.
Jag får ofta höra att jag är stark, det måste jag vara för att ha kunnat inse att jag gör detta för mina barns skull.. Inte för någon annans skull..
Kan jag inte så behöver de ändå..
Jag är ömtålig i en del avseenden, som när det gäller mina älskade barn.
Är mån om att de ska ha det de behöver.
Min kärlek till dem har inte tagit slut bara för att jag insett att jag inte klarar det ensam.
Bara lite synd att jag inte såg det tidigare, då hade de inte behövt flytta på heltid.
Det började bara med avlastning för att ge mig ny ork och energi.
Men hjälpen tog tid att få och jag var sen med att be om den.
Så jag kollapsade.
Tro aldrig att jag inte vill ta hand om mina barn för då har du fel.
Jag vill kunna ha dem hemma varje dag som tidigare.
Jag vill kunna krama dem varje kväll och morgon.
Men om jag knappt klarar av mig själv så dåligt som jag mår så kan jag inte..
du kan tro och undra vad du vill, men ingen annan än jag har svaren som gäller mig och min familj..
Sluta prata med andra om sånt de inte har med att göra..
Ställ frågor till mig som handlar om mig och min familj..
Att sprida rykten skadar mer än det gör nytta..
Det är inte bra för någon..
Jag är även ledsen för det jag egentligen inte vill ha.
Samtidigt som jag vissa stunder saknar att ha någon nära och älska, så vill jag inte.
Jag är ingen dålig mamma för att jag kan se att jag inte kan ge dem det de behöver.
Jag ser till deras bästa..
Det är att vara en bra mamma. Att se till att de får det de behöver..

Ord som skrapar på ytan.

Om jag kämpar kan min önskan gå i uppfyllelse.
Jag kan inte bara lägga mig här och dö..
Jag vill göra någonting åt det.
Att varje dag ta ett steg fram och för att ibland falla.
Med vänner som hjälper en igenom de svåra stunderna.
Måste börja se vad som döljer sig innanför det tätt slutande musselskalet..
Jag vill inte samtidigt som att det är viktigt.
Måste hitta ett sätt som känns bra.
Vill inte behöva bända, det riskerar att gå helt galet.

Hjärna har jag!

Tröttna kan jag göra, men är bara att fortsätta att ta tag i sitt liv.
Min huvudvärk kommer inte att ge med sig i det snaraste, har fått dras med den riktigt länge så mina vänner stör sig på den.
Kanske borde sluta försöka tänka positivt också, det enda som faktiskt hjälper mig att ta mig igenom dagen.
Men jag vägrar ge upp och trots att jag kan se positiva sidor av precis allt kan det inte hjälpa mig mot det som finns inuti mig.
Dystra och negativa tankar, som egentligen är hjärnspöken.
Fabricerade negativa tankar, som man själv tror att andra tänker eller tycker, eller bara som man själv tänker om sig själv.
Det är det värsta, att man själv är sin värsta fiende, typ.
Då man själv är den som skapar de värsta idéerna om hur det ska bli är eller vad någon verkligen menade med det de sa.
I det är jag nog värst då jag har riktigt bra fantasi vad det gäller så mycket.
Varför kan jag inte skriva lika bra på bloggen som jag gör på andra ställen?

Mitt lilla hjärta och jag!

Vi började våran lilla tur med ett litet firande av mitt några år yngre syskon som bjöd på tårta.
Men innan tårtan fick vi hjälp med bilen, och stolta lilla hjärtat hjälpte till att meka.
Det kan tolkas som att det är en liten pojke, men jag tycker både flickor och pojkar ska få chansen.
H*n tyckte det var jätte kul, visst det var inte direkt mycket h*n gjorde, men det underlättade lite, och stolt blir man av att få hjälpa till.
Sedan efter tårtan åkte vi hem och h*n fick leka med en granne och se en liten bebis.
Lagade mat och myste, men sedan kom tårarna, då fick jag trösta min lilla älskling.
Det är svårt när man själv skulle vilja gråta.
Men vi hann lek lite till ute innan bilen kom.

Höstmys..

Hösten har gjort sitt intåg, med underbart vackra färger i naturen.
Själv sitter jag inne.
Önskar det var så att jag njöt..
Inte riktigt. Trots att jag har tänt ljus och så infinner sig inte lugnet..
Jag har en så olidlig huvudvärk.
Har den ständigt.
Vissa dagar som idag går det bara inte att fungera..
Har intagit sängläge nästan hela dagen.
Kom upp efter fem på eftermiddagen.
Trots detta har det inte släppt.
Får väl dras med den..
Nu när mörkret sänker sig och kylan smyger sig på är det mysigt att tända små ljus som lyser upp och sprider sitt mjuka sken.
Kommer gå åt mycket ljus..

dagen D!!

Idag ska jag åka och träffa mitt stora hjärta..
Jag mår mycket bättre och längtar till skoldagen går mot sitt slut och jag kan vandra in och möta mitt hjärta.
Jag har trots att jag verkligen ser fram emot vårt möte kunnat sova gott i natt.
Men Nu ska jag färga håret och starta denna underbara dag med mitt barn..
Jag längtar massor efter mitt stora hjärta att vara utan h*n är inte alls så lätt..
H*n fyller mitt liv med det jag saknar, kramar och mysiga hemma kvällar.
Men bara att gå vidare och se vad dagen för med sig och kämpa på för att nå mitt mål..
Att båda små kan komma hem.
Men resan dit är lång och svår.
Går vägen fram och hoppas jag kan hålla mig på fötter ett tag nu..
Kommer tillbaka igen idag med ett liten uppdatering.

Vägen jag ska vandra..

Mörka moln som hopat sig, skingras sakta och ljusglimtar lyser med förnyad styrka på mig.
Värmen sprider sig i min kropp och jag känner hoppet om en bättre framtid närmar sig.
Mina steg tar mig nu mot nya mål, där mina fötter inte dras ner i gyttjan.
De steg jag tar är lätta, mitt mål är rätt.
En glädje sprider sig inom mig och den bubblar ur och jag känner att nu kan framtiden närmas.
Ett litet steg i taget, skynda är ett fult ord, det innebär faror och problem..
Sakta går jag vägen fram.
Skuggor finns på vägen jag undviker dem, men vet att jag nog troligen kommer att trampa i dem någon gång.
Vägen är krokig och ojämn, men jag kämpar då tappert vidare.
Mina väskor tynger mig redan, önskar jag kunde lätta på min packning ibland.
Packningen är mina fel och brister, mina problem och mina rädslor.
Det är inte lätt, men ibland lyckas man ändra på sig själv till det bättre och då väger packningen lättare.
Ge inte upp, det finns en chans att lyckas nå målet på vandringen.

Stress.

Själv fabricerad stress.
Det kanske låter lite konstigt, men det är precis så det är.
Minsta lilla kan skapa stress som resulterar i att min kropp säger ifrån fysiskt och psykiskt.
Om jag själv sätter upp ett mål, men inser att målet närmar sig snabbare än jag verkligen klarar samtidigt som en massa andra saker också måste göras. Då blir det för mycket.
Att ta på sig mer än man klarar men ha förmågan att stoppa det skenande tåget innan hela perongen flyger i bitar är en konst.
Jag övar.
Försöker lära mig att lyssna på vad jag klarar och inte gå den extra milen.
Jag måste se att min förmåga ska inte överträffas då knäar jag igen och igen.
Att ta det lugnt är inte alltid så enkelt som det låter.
Jag vill helt enkelt för mycket.

Hösten är väntad.

Jag väljer att se på Hösten med öppna ögon..
Morgnar kommer och dagar går, det gäller att varje dag vakna med ett leende och önska att dagen när den går mot sitt slut har varit mer än bara ännu en dag att genomlida.
Jag väljer idag att le och se det med en positiv livsgnista.
Om jag låter mig vara negativ kommer dagen jag verkligen längtar efter aldrig att komma.
Det skulle ju vara en mardröm, men varför vända det till någonting tråkigt.
Skulle jag tänka så kan jag ju lika gärna lägga mig och bara dö..
Men väljer jag att kämpa så kommer det ljusa dagar.
Höst och vinter brukar vara deppar tider, men varför då?
Just höst och vinter är så vackra.
Löven som skiftar färg och sedan faller till marken och täcker de sedan länge överblommade tidigare vackra sommar blomster.
Sedan ett underbart vackert vitt täcke på det.
Bara att njuta och kura ihop med en filt en bok och några tända ljus.
Men sommaren är avtackad snart med gyllenbrun hy och många underbara minnen.
Både med barnen och utan barnen.
Just pga dem väljer jag att inte lägga mig ner och dö utan resa mig upp borsta av de smutsen och låta såren läka.

Mitt möte med mitt stora hjärta.

Tyvärr blev dagen inte som det var tänkt då jag skulle ha haft mitt stora hjärta idag.
Jag har varit riktigt dålig i en månad men tillslut säger kroppen helt ifrån..
Fick hjärtklappningar och darrningar, det tycket jag var riktigt läskigt.
Men det värsta var ändå då min huvudvärk blev till ett långvarigt krampanfall.
Då huvudet drogs bakåt i en långvarig smärta och jag inte kunde fungera alls.
Har varit och träffat flera läkare nu, men inte ens det blir fler svar.
Allt försvinner i min totalt tomma hjärna.
Detta gjorde att jag helt och hållet var tvungen att säga de orden jag aldrig någonsin vill behöva säga igen..
Jag kan tyvärr inte träffa mitt stora hjärta. och h*n får inte heller ringa mig.
Då jag vet att jag inte skulle kunna fungera i ett normalt samtal.
Fick väldigt många av dessa krampanfall när jag just pratade i telefonen.
Men det verkar verkligen som om allt handlar om stress och oro.
Om ingen visste det men vad som helst kan orsaka oro och stress, men jag vet att det har varit mycket på samma gång som orsakat denna oro och stress.
Men glädjande har lite av min oro lyfts från mina axlar.

Ensam.!

Det finns fler än ett sätt att vara ensam.
Man kan vara ensam i ett rum fullt av folk.
Men skulle inte säga att det är riktigt så för mig.
Den ensamhet jag känner är mer tystnaden av att inte ha barnen omkring mig.
Att ligga ensam i sängen på natten.
Visst jag är van, men saknaden av att ha någon bredvid som andas tungt av sömn.
Som lägger sin arm om en.
En puss när man vaknar, kommer hem.
Visst är det underbart.?.
Mys när det är som bäst.
Men bara det saknar jag av det.
Jag vill inte ha kärlek tror inte på den.
Tystnaden av att inte ha barnen nära är ändå värst.
Saknar att kunna ge dem pussar och kramar.
Nu finns det ingen att pussa och krama. Visst vänskapliga kramar är fint.
Men inte riktigt samma..
Höra skratt och trösta gråtande barn.
Läsa en saga, eller berätta en ur minnet. Kanske hitta på en och sjunga en sång. Trots att jag sjunger falskt hör inte dem det.
Mamma sjunger fortfarande fint i deras öron..

dålig på att göra inlägg!

Jag vet om det, men känner att det är och har varit så mycket som snurrar runt i mitt huvud.
Försöker få ordning på mina tankar och känslor.
Har alldeles för mycket som snurrar runt.
Håller mig upptagen mestadels hela tiden.
Som igår, då åkte jag hemifrån och var inte hemma förrän sent på kvällen.
Jag var hemma hos mamma och klippte att av mina syskon.
Fick till en liten tuff frisyr.
Sedan vidare till en god vän och sen några timmars jobb.
Att hålla mig upptagen får min hjärna upptagen på allt annat än att mina barn faktiskt inte bor hemma hos mig.
Jag saknar dem otroligt mycket, men tyvärr mår jag inte tillräckligt bra för att kunna ta hand om dem och ge dem just det de behöver. som tur är har jag vänner som stöttar mig och familj.
Men ingen kan verkligen sätta sig in i hur det känns att inte ha sina älskade underbara charmtroll hos sig.
Ensamheten, sorgen och saknaden river inuti mig.
Men idag har jag en hemma dag.

Saknad

Jag fylls av sorg och saknad.
Mitt allt här i livet finns inte längre med mig varje dag. Det har visserligen varit så ett tag. Men det är inte förrän nu jag faktist vågar skriva om det.
Man måste veta bakgrunden för att förstå. Så det som jag inte säger är minst lika viktigt som det jag berättar.
Jag har som trots att jag bodde tillsammans med barnens far i början av deras liv, fått axla ansvaret.
Jag älskar och har alltid älskat mina barn.
Men jag har inte alltid vetat det jag vet idag.
Mycket kanske skulle ha kunnat vara lättare om man visste.
Mina barn hade kunnat få mer.
De kräver mer än de har fått.
Tyvärr är det så, men också tur att det upptäcktes.
Äntligen får de den uppmärksamhet och hjälp de behöver. Men att det krävdes att jag skulle knäa totalt med först en liten sedan två mycket större.
Då jag inte kunde resa mig alls.
Bokstavligen låg jag och kom verkligen inte upp.
Tänk vilken tur att mina barn kunde ta fram yoghurt och flingor själva. Klättra upp på bänken och ta fram tallrikar och dra ut rätt låda för att hitta sked.
Kom med yoghurten så jag i mitt yra tillstånd kunde skaka och öppna.
Gulligare barn får man leta efter.
Men det som hände sen, det finns inte make till det.
Fritids personal kom och hämtade mina två guldklimpar.
Några timmar senare hade jag pratat med sjukhuset och sedan lyckades jag ta mig till sjukhuset..
Jag körde bil, hade då fått i mig två klunkar yoghurt. Det och kunnat hålla mig uppe utan att segna ner på golvet.
Svimmnings anfallen beror på stress och migränliknande huvudvärk beror på stress.
Då undrar man.
En arbetslös ensamstående mamma med två barn som kräver extra.
Det ger alltså stress att ta hand om barn, söka jobb, försöka få pengar, tid och ork att fungera.
Ja. En viss stress.
Men till råga på det en pappa som vägrar träffa barnen, men ska ringa och ställa och försöka få igenom omöjliga krav.
Anklaga och trycka ner.
Jag har i några år försökt få till så de får träffa honom.
Inte att jag får avlastning.
För det är tyvärr mer krävande att han ser dem sina berömda 45 minuter. Men det har inte blivit nått på nu ett år.
Men så i november förra året klarade min kropp inte mer.
December.
Då flyttade mina barn till min mamma och bodde där till juni respektive juli.
Mina barn flyttade vidare.
Till varsitt familjehem.
Detta är en sol placering vilket betyder att jag har varit med och placerat dem där.
Träffat familjerna och låtit mina barn lära känna dem för att sedan bo där.
Detta förklarar mina tårar. Att jag inte har skrivit så mycket.
Men nu har de bott borta i en månad efter vår härliga men ändå jobbiga semester.
Vilket betyder att jag träffar dem igen.
Medans de bodde hos mamma var de ändå hos mig många gånger.
Sov över en till två nätter i veckan.
Men egentligen mådde jag inte tillräckligt bra för det.
Men någonting man vill det gör man ändå.
Så igår träffade jag den lilla av mina två. Fredagarna den12/8 & den 19/8 träffades jag och den store.
Det beror på att sjukhusbesök följer jag med på om jag kan.
Det här gör ju att jag saknar dem otroligt mycket och de saknar mig.
Men jag har sagt att de ska titta upp mot himlen.
Där finns solen på dagen och månen på natten. Oavsett var vi är så ser vi samma sol och måne.
Stjärnorna blänker i natten som ett täcke över dem.
Det delar vi var vi än är.

skogens guld!

Även lilla jag lyckas hitta skogens guld.
Men egentligen var jag ute och tog en joggingtur, den första på många år.
Svetten dryper om mig och duschen hägrar, med sina svalkande vattenstrålar.
Några myggbett får man räkna med och blöt om skorna då planen var jogging och inte svampletande..
Men om de lyser så guld gult och lockar är jag inte sen att plocka..
Det är roligare att plocka svamp än att jogga.
Kommer upp ett litet kort på mitt guld senare, nu kan inte jag stå emot duschen längre..

Semester med mina underbara älskade barn.

Vår första dag på semestern började med att jag hämtade upp mina underbara änglar och sedan for vi till mormor och packade in oss i en minibuss, med en massa syskon till mig.
Sedan lämnade vi av en av mina systrar på ett scout läger. och for vidare till vårat andra mål.
Ett 60 års kalas.
Där vi senare sov över hos födelsedags barnet och fick den överblivna smörgåstårtan till frukost, mums kan man ju bara säga.
Så första dagen hände inte särskilt mycket mer än förflyttning långa sträckor och några människor vi träffade och umgicks med.

juni

Mycket hände denna månaden, men jag skrev ingenting.
Det var alldeles för jobbigt och för privat för att jag skulle våga mig på att ta upp det här.
Men kanske måste man prata om saker för att det verkligen ska gå att hantera.
Ja den första juni började med ett möte som jag fann verkligen passande för det ändamålet, trots alla upprörda känslor som befann sig i mig kunde jag ändå finna att det var det rätta.
Sedan var jag på en fin begravning den 3/6 riktigt fin och saknar den som inte finns med oss.
Den veckan efter blev det två möten på samma dag, som var fyllda av många tankar och beslut.
Att veta att man tagit rätt beslut kan man inte veta förrän efteråt.
Men man kan ana att det går åt rätt håll.
Det kommer bli mycket upp och mycket ner, men till slut så går det åt det håll det ska.
Sedan kom dagen då jag fick veta lite mer om någonting jag bara anat, mitt stor hjärta har fått sin diagnos.
Det ser jag som mycket bra då jag kan hjälpa mitt stora hjärta på bästa sätt.
Student fest och vackra klänningar, mitt syskon var den finaste av dem..
Alla vackra balklänningar, och fina håruppsättningar..
Sen startade en serie av nya träffar som var spännande och väldigt trevliga.

morgon dagen

Man kan inte ha fler känslor i sin kropp än jag har just nu.
Spänd, nervös, orolig, förväntansfull, rädd, ledsen, nyfiken, ensam, oviss är några av de jag känner.
Jag vet att jag nu gör något totalt oförlåtligt..
Jag kommer inte riktigt att förklara mig.
Alla dessa känslorna kan inte förklaras, eller förstås.
Ingen som läser min blogg skulle någonsin ens förstå hur jag har det..
Det skulle nog egentligen inte spela någon roll om jag försökte då det egentligen inte heller finns några ord för allt..
Paniken väller upp inom mig..
Men jag vet att jag inte ens skulle vilja backa ur.
Då det skulle göra allt så mycket sämre..
Ännu en dag som tårarna rullar ner för kinden,
Dagen då allt verkligen händer bara närmar sig..
I morgon är bara ett steg, det kommer att bli många steg i den riktningen..
Att göra det som är rätt och bäst är mycket sällan någonting som är lätt

en liten fråga.

Varför kan man inte gråta vackert?
När tårar trillar ner för kinderna, snörvlar man och gör de mest ohyggligaste grimaserna med hela ansiktet.
Tårar blandas med snor och man snyter sig hur mycket som helst.
Ja visst kan man vara lite ledsen och en ensam tår som rullar ner för kinden, men det är inte direkt att gråta sig helt tom.
Så tom så att huvudet börjar dunka och ögonen blir alldeles röda.
Huvudvärken avlöser den nu tomma hjärnan.
Det värker fortfarande i hjärttrakten  men tårarna är för länge sedan sinade.
De kommer åter om ett tag..

Varje dag är en ny..

Med nya möjligheter.
En ny chans att göra någonting bättre..
Idag var min lediga dag, och planen att umgås med mitt lilla <3 idag, hade jag redan förra veckan bestämt.
Då när jag fick veta att en vän till mig ville ha sällskap och det skulle bli häst dag..
Då slog vi två flugor i en smäll.
Mitt lilla <3 älskar hästar.
Är förvånansvärt duktig runt hästar, fick rykta och hjälpa till att leda ut hästar i hagen..
Stoltare litet <3 får man leta efter..
Varje dag jag orkar och kan umgås med mina små underbara hjärtan <3 så känns tårarna mycket avlägsna..
Men trots allt har jag ju dem inom räckhåll..
Både barnen och tårarna.

tårar på min kind

Stora tårar trillar ner för min kind..
Ögon röda av alla stunder av sorg..
Jag önskar så innerligt att det inte vore så här..
Min smärta går inte över..
Det värker i bröstet på mig, ni två finns hos mig för alltid..
Ni har inte lämnat mig, jag har inte övergivit er..
Vi finns alltid tillsammans, under samma måne, samma stjärnor..
Åh vad jag önskar vi kunde vara tillsammans..

dagen känns grå och trist.

Det är inte för att det är molnigt ute.. Eller för att det verkar bli regn.
Nej tvärt om det tycker jag är bra.
Men jag behöver väl inte också "regna".
Nja jag "regnar" inte jag gråter.
Ska nu berätta nått som jag inte delgivit er..
Inviga er i mitt liv.
Barnen föddes helt underbara små barn, jag kom att älska högt.
Vad jag inte visste då var att det skulle kvitta vad jag gav dem så var det aldrig tillräckligt.
Att det faktiskt inte räckte med kärlek omtanke och den omsorg jag kunde ge.
Oavsett hur mycket stöd jag hade från vänner släkt och familj.
Det var någonting som saknades.
Bara att jag inte såg det.
Jag kämpade inte tillräckligt hårt för att få diagnosen då först jag misstänkte att det var någonting som inte var som det skulle..
Jag trodde på dem, de var ju "experter" vad var jag?
Bara mamma till två små barn, som jag vet nu inte har fått det de behöver.
Att vara ensam och uppfostra två små barn är inte lätt det vet många med mig.
Jag var ju till och med gift under deras första år, men tyvärr hjälpte det ju inte mycket.
Jag var lika ensam då, han borta och jobbade, visst det låter ju bra, han försörjde oss.
Jo men att ta hand om barnen är det helt och hållet min uppgift?
Nej man är två att skapa dem och två att ta hand om dem..
Men det som är underligt är att jag egentligen har stor familj och släkt och mitt skyddsnät borde vara större än det är.
Fler som borde kunna ställa upp på det sätt jag hade behövt.
De fanns där på sitt sätt, med vänliga ord och goda råd, men tyvärr kommer man inte långt på det.
Jag är tacksam för de gånger jag verkligen fick lite avlastning.
De gånger jag fick göra nått vuxet..
Men nu gick det så långt att jag helt stupade på mina allt för långa armar, mina redan trötta ben och ett huvud som inte längre fungerade som det borde.
Jag gick rakt i väggen, hårt och då insåg jag att det inte längre fungerade.
Så för några månader sedan har mina två små älskade barn inte bott hos mig..
Då flyttade de till min mamma.
Att inte längre ha barnen hos sig känns både jobbigt ledsamt och tomt.
Jag har fyllt varje dag med någonting.
Har bara haft en enda liten lucka till att sätta mig ner och låta tårarna rinna i floder nerför min kind förrän idag.
Det var den 30 april. jag ska publicera det jag skrev då, men först detta.
Historien, bakgrunden, varför det är som det är.
Det är jobbigt att skriva också men jag måste.
Min familj har vad jag nu vet, gjort det de kunnat.
Jag har ju inte heller velat pressa dem, eller tränga mig på.
Jag kan, ensam är stark! men tyvärr är man det inte, för nu är jag ensam för att barnen inte längre ska bo hos mig..
Visserligen eget valt, jag bad om avlastning och det hade jag ju fått om det funnits någon att få.
Men jag hann bli sämre, min ork och allt hade för länge sedan sipprat ut.
Det fanns inget kvar, jag hade gett allt.
Jag kunde inte längre fungera, jag gick på autopilot.
Bara det jag hade planerat redan på morgonen gjorde jag, om jag kom ihåg det.
Parkerade jag på ett annat ställe så kom jag på mig efter att ha gått några meter åt det gamla hållet att jag gick fel.
Så invant var allt. nya saker fungerade inte.
Tillslut kom dagen då jag inte ens kunde få iväg barnen till fritids och dagis.
De blev hämtade av fritids och jag ringde till sjukhuset och åkte in.. hämtade barnen och det nästan fungerade i en vecka, sedan kom dagen igen..
Dagis kom och hämtade. jag hade inte ens fått på den lilla kläder..
Åh vad jag skämdes, men vad kunde jag göra, jag svimmade nästan flera gånger.
Det svartnade för ögonen och jag satte mig kvickt ner och sedan bara, jag kunde inte resa mig på en jätte lång stund.
Då jag sedan lyckades var det åter samma visa, jag tvingades ner på golvet igen.
Dagis och fritids har varit helt underbara, och den dagen åkte de till min mamma och bodde där. Jag har träffat dem ute hos mamma, jag har haft dem hemma hos mig.
både en och en och båda två samtidigt, men det är inte direkt bra när jag inte klarar av att fungera som jag ska.
Jag praktiserar på ett äldreboende och när jag kliver in i min roll så fungerar allt, men hemma fungerar jag inte.
Glömmer att äta, kommer på det när kvällen kommer och man borde ha ätit minst tre gånger.
Frukost som annars är så viktigt för mig..
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska berätta det som kommer nu.
Jag har gått med på att de ska få varsin familj att bo hos, där de får den hjälp och allt de behöver.
Sen kommer den bättre biten..
För att jag ska kunna ha dem hos mig måste jag få ta hand om mig så jag kan må bättre och klarar av att möta deras behov..
Målet är att jag ska må bättre och att mina barn ska få flytta hem till mig,kanske först den ena och sedan den andra.
Det är någonting som jag tycker låter läskigt..
Men det är inte så att jag väljer ett av barnen för det andra, bara det att det ena barnet skulle klara den omställningen bättre än det andra barnet..
Jag gråter så jag inte vet var jag ska ta vägen..
Tycker det är hemskt..
Men nu har jag berättat nått jag aldrig trodde jag kunde berätta..

planterat.

Jag har grävt och planterat och rensat och hämtat jord på komposten..
Riktigt fin jord, som jag själv klarade av att gräva fram.
Det var mycket mjukare jord där.
Jag väger nästan inget och trots att jag hoppade och studsade på spaden så kom jag inte ner många cm..
Men med lite mer tyngd på spaden så gick det lättare..

Jag har haft en liten låda full med smultron plantor, men nu sitter det omplanterade smultron plantor i den..
Där var det inte mycket jord, men bara rotsystemet gjorde att jag inte kunde stoppa ner spaden, men jag hade en liten finurlig litet hand verktyg med tre små klor till min hjälp..
På kortet är det bara de nyplanterade smultron plantorna.
Jag planterade även lite hallon plantor..

Hur mycket jag än påtade och grejade i jorden blev fingrarna aldrig gröna bara bruna, smutsiga och jordiga.
På fram sidan har jag även en rus i en kruka.
Men jag fick hur många plantor över som helst.
Gav bort 30 jordgubbsplantor och nästan 20 smultron plantor. men jag har det dubbla kvar.
Fb hjälpte inte jätte mycket.. bara en av mina vänner som hörde av sig..
Har en del hallon plantor över med.. har redan sålt vidare några till en granne..
Nä ska klippa gräset och vattna senare i kväll.. har solsida hela dygnet på min lilla plätt..

inspiration...

Inspiration, motivation och att behålla fokus..
Jag är inspirerad av mycket, men inte motiverad, och jag behåller definitivt inte fokus..
Jobbigt!
Men jag är mycket medveten om att jag har just detta problemet..
Allt det vackra runt om kring mig gör mig inspirerad att skapa en tavla/ fota eller även städa upp för att om möjligt kunna få någonting att bli fint och passa in i sin omgivning.
Men att motiveras till att göra det, jag tänker tankarna och mentalt förbereder mig på att göra det, men sedan tappar jag fokus och ser allt som gör det så jobbigt att genomföra..
Jag älskar att finna inspiration och tycka nått är vackert/fint eller underbart.. och sedan försöka vända det till nått användbart i mitt liv..
Musik och natur är väldigt viktigt för mig..
Som att ha stereon på hög volym samtidigt som jag grejar, skriver, städar, skissar, målar eller bara sitter och funderar på det där jag verkligen borde resa mig upp och ta i tu med..
Varför ska det vara så svårt?
Tyvärr är jag ganska medveten om även det..
Men det har jag förhoppningsvis kommit på ett sätt att lösa.
Oj vad privat jag kan vara.
Vågar jag ens publicera detta?
Jag kommer säkert att göra som med så många andra av mina inlägg..
bara trycka på publicera..

kvällen kommer.

Och i morgon börjar en ny dag med nya möjligheter.
Det gäller att använda dessa på rätt sätt.
En ny sol går upp och följer  i den gamla solens fotspår.
Men den nya solen skiner med starkare strålar..
Låt dem ge dig inspiration och motivation så att du gör den nya dagen bättre och mer innehållsrik än den förra..
Sov nu gott och dröm sött, vakna sedan utvilad till din nya morgon med förnyad kraft att ta i tu med dennes underbara upplevelser..

vårdag eller sommardag?

Jag vet egentligen inte om det klassas som en sommardag eller en vårdag..
Men i skuggan hade vi 19* C..
Helt underbart att få njuta av det underbara vädret..
Var inte många dagar sedan vi hade frost på natten..
Idag skulle jag få mitt badrumsskåp monterat och klart..
Blev inte riktigt så..
Skåpet är nästan ihop monterat, men jag hade ju inte fått något handfat, så nu väntar vi på det.
Vet att det ska levereras den 27/4 men det kan ju bli som med badrumsskåpet att det kommer dagen efter..  Sedan får jag ju vänta tills vice värden har tid..
Men det kommer att lösa sig..

hej igen..

Var ett tag sedan jag skrev..
Det händer mycket men allt kanske man inte ens kan skriva om och ibland har jag tänkt, men detta måste jag bara skriva om.
Tyvärr har det kommit nått i vägen så det har inte blivit av..
Men nu sitter jag här och ska försöka få med en del av det som hänt.
Igår är ju närmast, då planterade jag och mitt lilla <3  lite blommor utanför och sådant som ska drivas upp..
Har klippt håret nyligen..
Jag praktiserar på ett äldre boende, kvittar ju vilket bara att jag trivs och att jag ska sommar jobba där i sommar, får väl se hur det blir senare då jag även sökt en tjänst där..
Bara att hålla tummarna..
 Kanske inget jag heller berättat, men är då arbetslös men inte sysslolös..
Att inte ha ett jobb att gå till betyder inte att man inte kan fylla tiden..
Jag lyckas då alltid..
Har ibland lediga dagar i vecka då jag går på schema.
Men dessa dagar har alltid varit nått att ta i tu med.. som idag, var tanken att gräva upp alla jordgubb´s plantor och plantera om så jag får plats med en rad med hallon också..
Men ja det regnar och det finns en del att göra inne med.. tvätta och vika tvätt och sånt där som man inte gärna vill göra när det är fint väder..
Men jag kan ju lika gärna sätta på mig kläder efter väder och sätta igång..
En annan sak som hänt är att jag bytt bil..
Har än en gång en vit liten pärla..

Önskan och verklighet.

Allt för ofta finner man att ens önskningar mycket sällan stämmer in på verkligheten, kanske även så att man har helt orealistiska önskningar.
Men att önska att allt vore bättre är inte orealistiskt, om man vet att det tar tid att komma dit och att vägen kommer att vara både krokig och smal.
Att man hade mer tid, handlar hela tiden om att prioritera rätt och så länge man inte gör det så räcker den inte heller till.
Med önskningar kommer man ingen vart, snarare med bra del mål.
Ett stort mål att verkligen se fram emot, och många små mål, som sporrar en att klättra upp för berget, då det blir svårare för varje litet steg man tar, och tillslut når man målet även om det kan ha tagit en helt alternativ väg än man planerat ut från början och målet kan ändra sig allt efter som man klättrat och finner att det inte riktigt var det man verkligen ville.
Jag har ett stort mål, och vet att vägen dit kommer att vara tuff.
Men jag tar mig dit, ett steg i taget och ibland går det tyvärr även lite bakåt..
Som tur har jag vänner och familj som stöttar mig i detta.. =)

en salig blandning....

Vårkänslor.. pirr i magen- Nej.. så inte kär då.. Nej..
För att bli kär måste man kanske träffa någon..  Och jag vill inte bli det..
Då får man ju undra lite vad för stackars vårkänslor man har..
Har idag hängt ut tvätten på grannens tvättvinda.
.Jag fick verkligen bråka med blåsten.. och även hunnit med att ta in den, får väl tillägga att vinden hade trasslat in många av mina plagg..
Det är lite vår för mig.. har även sett någonting som är på väg upp i min lilla ogräs rabatt..
Men det är inte ogräs tror jag inte.tycker det mer liknar snödropp, får väl kika närmare på det en annan dag..
Mina fingrar är inte ens en liten gnutta gröna..
Okey jag tar livet av alla mina krukväxter och så, men jag vet vad som är ogräs, det brukar jag i alla fall rycka när jag tycker det blir för mycket och jag orkar med det..
Har påbörjat vårstädning här hemma, fick hjälp av min mamma och mina två små busungar, som tur var de ute en del och lekte med grannbarnen för inte blir det mycket de hjälper till med, men visst de var jätte duktiga..
Måste tillägga att jag frågade grannen om jag fick hänga ut tvätten på den.. och ja det fick jag.. fick det förra sommaren med, men blev aldrig av..

Får nog ta och fota lite mer igen.. saknas ju foton här på bloggen..
Jag har bara haft så mycket annat för mig..
Inte blivit av heller att jag målat nått, lite dåligt av mig, jag har allt, penslar, färg, tavlor och egentligen även lite tid med..
Allt handlar till sista om hur man väljer att prioritera sin tid..
Det man mår bra av att göra bör man sätta av tid till att göra för då mår man ju bättre..
Det man mår riktigt dåligt av bör man kanske inte pina sig allt för mycket igenom..
Men tyvärr behöver man ganska ofta göra sånt som är mindre kul..
Nä nu måste jag lämna data stolen en stund, har nog suttit lite länge just nu och borde få i mig nått att äta..
Får tacka mamma för den underbart goda mat hon lagade..

Man kan klaga på vettigare saker..

Att klaga på att vintern inte vill släppa taget och våren inte vill komma, det tycker jag är onödigt.
Bara för att man bor längre söder över och man har kallt och tråkigt så är det inget att klaga på..
Jag har konstaterat att varje år är det lika dant vintern och våren leker sin vanliga katt och råtta lek, men våren vinner och lämnar sedan över stafettpinnen till sommaren..
Vår sol, värmer och alla vill ta fram sina tunnare kläder och tycker att äntligen är våren här med snödropp och fåglar som kvittrar och flyger hit.
Men vintern är inte redo att ännu släppa taget och det börjar snöa, är kallt och frosten biter hårt på morgon kvist..
Tänk så underbart vackert, njut av det vi har och ta vara på det..
Vår och sommar kommer, du kan inte skynda och stressa den..
Ingen mår bra av att skynda och stressa, så låt även våren och vintern få ha sin lilla lek..
Det kan snöa i juni och nu är det bara mars..
Allt kan bli mer positivt, bara du vänder på det..
Att se det positiva i allt är det som gör att man kan gå vidare.. Att vända på det negativa till någonting positivt är det som gör livet värt att leva.. Våga tänka om..  

deprimerande..?!

Skulle kunna skriva ett riktigt deprimerande inlägg, men sen så funderar jag på vad det skulle tjäna för syfte..
Vem blir glad av att läsa om Varför händer det här mig, och varför gjorde jag så här, jag skulle ha sagt så där i stället..
Livet är upp och det är ner, och just nu lite jobbigt, men jag har två små underbara barn, och jag slipper krig, översvämningar, jordbävningar, svält, tromber och andra jobbiga händelser.
Vi har det bra här i lilla Sverige, men tyvärr förekommer det jobbiga saker även i detta land..
Barn går och lägger sig utan att ha fått äta, har inte tillräckligt varma kläder på vintern, eller rätt storlek, att få vara barn och få leka..
Det är jag glad för att mina barn som jag vill säga är privilegierade att ha en mamma som älskar dem och ser till att de har någonstans att sova och får nått att äta, har kläder och får leka..
Jag försöker vända på allt till nått positivt, ibland är det svårt och ibland är det lättare.

Så det kan gå..

Här skulle det ha funnits foton, men det fanns ingen som kunde ta dem så därför finns det heller inga att sätta ut..
Men jag har idag använt mina tidigare vilande muskler till riktigt ansträngande saker..
Jag har burit tunga möbler ut från en mini buss och in i min bostad.. helt själv.
För att få denna möbel in i mini bussen var de väldigt många och det var bökigt..
Men det går inte att jämföra hur bökigt det var för mig att ensam få ut den därifrån..
Tyvärr finns det inga bilder, och därmed heller inga bevis..
Men jag känner mig nöjd, ensam reder sig bra.. =)

Matlust..

Det är nått underligt..
Man borde äta för annars dör man. men är man ensam hemma så kan hela dagen gå och man kommer inte ens på tanken på mat.
Tänkte att jag skulle äta frukost när jag klev upp, men redan innan jag lämnat sängens värme var det glömt.
Jag var varken hungrig eller sugen på nått..
Bara att jag hade tänkt äta för att jag borde och för att jag skulle få lite energi till att orka nått.
Men jag tog min dusch och sen fick jag oväntat men ändå för anmält besök..
Då var jag helt uppe i vårat samtal och inte heller då kom jag på att jag borde äta..
Senare när klockan passerat sex, läste jag att en jag pratade med via Facebook skulle laga till varma mackor, då kom jag på att jag inte ätit nått på hela dagen och att det troligtvis var därför jag inte hade orkat någonting..

 Bullarna blir jag sugen på då jag vet hur goda de var i verkligheten..

Jag som egentligen verkligen älskar att laga god mat och baka.
Men nu ska jag kalasa på kokta ägg på macka med en kopp te.. =)

så underbart..

Solen värmer och våren närmar sig, men vet också att vintern håller ett hårt tag och inte vill släppa taget än.
Känner för att plocka ihop mina färger och ta med mig penslar och en skapa en helt ny tavla ute.
Vill inte stanna inne när våren smyger sig på utanför fönstret.
Att städa och greja kan man göra när molnen täcker himlen och vinden viner runt knutarna..
Ska ta vara på det fina vädret och njuta medan man kan..

Förändringar som är inplanerade!

Jag har planerat att flytta från det lilla stället jag bor till ett annat ställe som ligger närmare min övriga familj, vilket innebär byte av skola för den stora och att den yngre får börja direkt på den andra skolan med morbror i samma klass, är tanken.
Ser både positivt och negativt på det, men då min store uttryckte sina känslor för skolan han går i nu, så ser jag mer och mer positivt på flytten..

(Obs! Tagit det själv, plus mörkat det lite.. Flygfoto)

Det blir nog av oavsett om jag hinner hitta någon lägenhet innan skolan börjar till hösten eller efter, de börjar där oavsett.
Men jakten på lägenhet är nu det jag koncentrerar mig lite mer på.
Så en stor rensning av alla mina saker vore en jätte bra sak, vill inte ha en massa onödigt med mig dit.
Har det inte blivit använd så borde det slängas eller skänkas eller säljas..
Har dessutom flera lådor jag inte ens kommit åt, på många månader så en röjning och genom gång av allt inne och i förrådet vore en bra grej..
Är nog lite så, det kan vara bra att ha, men nu ska det ut..

Mina bästa vänner!

Mycket som förändrat sig den senaste tiden, tänker som vanligt inte tala om exakt vad, känner att det är för personligt.
Men vill ändå prata av mig.
För ett tag sedan hade jag otroligt svårt att öppna mig och släppa in någon innan för mitt musselskal.

Nu kan man säga att jag med kofot har lyckats glänta lite, och varje gång vågar jag dela med mig mer och mer.
Det kommer att ta tid, men där inne ligger en stor vacker pärla. =) 
Jag är så glad för att jag har sådana vänner som verkligen finns där för mig.
Men det är fortfarande så att jag hellre lyssnar och hjälper andra än pratar om mig själv..

Försökskaniner.

Nu tror säkert många att jag ska skriva om vanliga försökskaniner som tvingas utsättas för olika experiment, men oavsett om jag tycker det är helt fel eller inte så ska jag inte ta upp det.
Det är mina närmsta vänner som blir utsatta, inte på nått grymt sätt.
Jag tog upp i mitt förra inlägg om att medvetande är första steget så är nog erkännande andra steget.
Jag erkände det ju helt öppet i det inlägget och även till mina vänner.
Men nu har jag tagit det till ett nytt steg.
Jag utsätter dem för mina känslor och tankar, inte lätt.
Tvingar dem att utsätta mig för svåra frågor som jag måste lära mig att svara på.
Hm: I´m in the hot spot.
Ingen hade sagt att det skulle vara lätt, men jag vill kunna prata om vad jag känner.
Vet ju hur det blir om man låter sånt bara ligga och gro långt ner under jorden..

Vill inte explodera..
Väljer att lära mig vara lite mer öppen med vad jag känner och tycker.
Så nej jag gillar inte försökskaniner som utsätts för allehanda experiment, men då ser jag inte mitt experiment som någonting galet och elakt, mer att de hjälper mig..
De utsätts inte för någon fara, jag kollar definitivt inte om någonting är farligt, mer avhjälpa mig från explosion..

Våga ta steget!

Jag har varit väldigt feg, när det gäller att lämna ut mig själv och så, då jag aldrig har varit någon som egentligen pratar om vad jag känner, eller tänker.
Trots att jag gärna kan sitta och prata om andras känslor och vad de tycker och tänker.
Jag lyssnar jätte gärna och finns där för mina vänner..
Men att prata om sånt som är personligt och utelämnande är inte lätt, vilket jag inte kommer att göra här heller..
Om ni nu trodde det.
Jag är inte visserligen mer personlig på min privata Facebook, än här men inte ens där eller mina närmaste vänner har egentligen fått komma nära.
Undrar vad det beror på?
Det var en riktigt god vän som talade om detta för mig bara för ett tag sedan.
Jag går aldrig ens nära kärnan av mina problem, bara skrapar på ytan.
Det är nått jag måste jobba på, för hur annars ska jag kunna lösa dem?
Ja nått att tänka på..
Blir ett steg i taget.
Sakta men säkert kommer jag att kunna förändra även det.
Medvetande är första steget.

Förändringar!

Det sker mycket förändringar runt omkring oss, både bra och dåliga.
Men det gäller att hänga med, att låta sig själv hänga med.
Jag är en av dem som har väldigt svårt för det.
Trots att jag vet att jag borde, så är jag lite trotsig och vill inte riktigt, jag drar mig för det.
Att vara medveten om att man borde men ändå inte göra är ju inte särskilt smart..
Alla förändringar är inte bra, men man kan vända dem till någonting positivt och se till att de passar en själv.
I min personliga omgivning har det nyligen skett förändringar, och jag måste få dessa att fungera mig.
Samtidigt som jag måste göra ännu mer förändringar för att passa för de nya förändringarna som skett.
Hm..... detta gjorde mig snurrig med, trots att jag vet vad det handlar om..
Men om man sätter in det i ett sammanhang då.. Inte mig, men nått många kan relatera till...
Tex : Man har gjort slut med någon eller förlorat jobbet.
(det finns tusen anledningar till att detta då skett)
Men man är då singel eller utan jobb, och många ser detta som någonting jätte negativt då man som då arbetslös inte längre har ett jobb att gå till och inte längre någon inkomst som ja med andra ord inte kan unna sig de där sakerna man brukade..
Det är många som blir deprimerade, ledsna och arga, men då borde man göra som inte jag häller har särskilt lätt för..
Reagera på ett nytt och annorlunda sätt..
Förändringar är bra..
Vad kan man göra nu? Nytt jobb, javisst!!
Man kan utvecklas och lära sig av det som hänt.
Hur går jag vidare, och vad är det jag har lärt mig?
Man måste se det positiva i alla lägen..
Ingen sa att det skulle vara lätt, jag vet att det inte är det, men jag försöker varje dag att tänka att detta är en ny dag med en ny sol och nya möjligheter.

Jag kan antingen ligga på soffan och tycka synd om mig själv eller resa mig upp och säga jag försöker..

Jobbar på det!

Varje dag är en ny dag, med nya möjligheter.
Vad ska denna dag ha med sig?
Eller vad kan jag göra för att göra denna dag både spännande och innehållsrik?
Det är att tänka på ett nytt sätt.
Att se det på ett nytt sätt, och göra dagen positiv.

Varje val i livet får konsekvenser, både bra och dåliga, och valen vi gör formar oss.
Men att välja rätt, vet man inte förrän efteråt.
Det är vi alla - Efterkloka, men det beror ju på att vi inte kan veta vad våra val ibland leder oss.
Men att chansa och våga satsa är även det viktigt.
Jag gör det också många gånger om dagen.

Vissa val i livet kan man inte ångra och egentligen tror jag personligen inte att man ska det, mer att man ska reflektera och lära sig av de mindre bra valen i livet.
Det är många sådana jag har gjort, men är väl även så att jag inte alltid lärt mig allt jag borde av dessa mindre bra val, men jag kommer ideligen på nya lärdomar av dessa.
Så jag ser att jag fortfarande får ut nått av dem.
Det gäller bara att se dem ur ett annat perspektiv.

Positiv inställning.

Trots allt det jobbiga man råkar ut för måste man ändå ha en positiv inställning.
Inte ska man säga att det alltid är lätt, men att hela tiden kunna se fram emot någonting tror jag är viktigt..
Nu har jag hopp om mycket.. Får se hur det går.
Allt löser sig, om det tar tid så får det göra det.
Ett steg i taget.
Man måste ha mål i livet.
Jag har många stora mål här i livet, alla jag inte nå med en gång.

Men för att komma dit måste jag klättra på trappan upp ett steg i taget, och inte alltid upp.
Ibland är stigen både slingrig och smal, och man undrar om man ska trilla ner för stupet, men har man bara ett litet snöre att hålla sig i så får man klamra sig fast riktigt hårt.
Och hoppas att ingen sparkar undan fötterna för en.
Men att se ljuset i slutet på trappan och det stora målet som driver en framåt.
Glöm aldrig ditt mål..
Höj blicken och du kommer nå dit.
Det jag har svårt för är att vara nöjd med det jag är klar med, jag ser oftast det jag ännu inte hunnit som en besvikelse och misslyckande.
Men det är egentligen inte det, jag har bara ställt för högt krav på mig själv.
Det var bara nästa delmål..
Det är någonting jag kämpar med, att bli nöjd med det jag gjort och inte ställa för höga krav, för ingen annan har dessa krav på mig, de har jag själv satt..

Lugn kväll!

Har fått en kväll bara för mig själv utan mina små änglar.
Då jag ska samla energi till den veckan som kommer och hinna med sånt jag inte hunnit med innan.
Musiken spelar på lagom volym, kan ju inte ha det tyst då känns det konstigt.

Saknar dem både som det känns lite skönt att få rå om sig helt själv.
Att få ha barnen omkring sig hela tiden är både trevligt och påfrestande.
Alla har rätt att få lite lugn och ro så man kan få energi till att orka.
Tillslut tar energin slut och man går rakt in i en tegel vägg och känner väggarna som flyttar sig närmare som om man inte kan vända sig och pröva ett nytt håll.
Man får ett tunnelseende och tar sats och försöker samma väg igen och snart sitter man så fast i väggen att man inte kan ta sig loss på egen hand..
Bättre att våga be om hjälp tidigare, det mår hela familjen bättre av, men det är inte heller accepterat av samhället att man inte ska klara det själv..
Tyvärr är det få som verkligen förstår hur illa det kan vara att bara dundra fram i 180 utan någon som helst lugn stund.
Jag tycker att mina barn är mitt ansvar, men i vanliga fall är man två om barn, och så skulle det ju vara nu med om alla tog sin del av ansvaret..
Ska inte säga någonting mer om det, bara att alla önskar ibland att saker vore på ett annat sätt, men att det inte är det, då får man försöka själv.
Men utan någon som helst lugn stund är det svårt.
Då blir det mindre bra för alla..
Jag ser ändå positivt på allt, jag vet att efter regn kommer sol, om inte med en gång, men där genom molnen kan de små små guld färgade solstrålarna leta sig igenom de tjockaste och mörkaste moln för att belysa vår värld.

Ibland kan det vara svårt att se mot horisonten, men jag vill trots allt som händer oavsett om det händer mig eller runt om i världen försöka lyfta ansiktet och genom tårar eller vad det nu kan vara som grumlar min blick försöka se det positiva, att där framme blir det bättre..

Första dagen på det nya året..

Får väl säga att denna dag började när förra åter precis tagit sitt sista andetag och antar att många har sett på fyrverkerier, och avgett sina nyårslöften natten som var, men då finns det även en del som misslyckas med dem redan..
Hörde ett lite annorlunda nyårslöfte som inte var något löfte mer en skojig grej..
"Jag röker inte så i år ska jag börja, jag dricker lite lagom så i år ska jag dricka mer."
Som svar på all nyårshysteri av att avlägga löften, orsaken till dessa mindre bra löften var att man kunde glädja sig om man misslyckats med dem..
Om man inte börjat röka hade man inte klarat sitt löfte men hälsan mådde bättre och samvetet.

Det nya året ska innehålla många olika händelser, får försöka att göra dem spännande och lärorika, och helst inte allt för tråkiga, men tyvärr, vet man att människor lever och sedan dör de, så någon kommer även detta året att avlida, och jag vet några bebisar som kommer att födas, det blir säkert fler än de jag redan vet om.
Men det var bara i min närhet, det är ett vi vet säkert, vi föds, lever och sedan dör vi.
Det är det vi gör medan vi lever som är det viktiga.
Hur man vill att nära och kära ska komma ihåg en då de senare ska stå vid kistan med ett sista farväl.
Så mycket glädje och sorg, och en del bra lärdomar kommer året att ge.