Då jag ska samla energi till den veckan som kommer och hinna med sånt jag inte hunnit med innan.
Musiken spelar på lagom volym, kan ju inte ha det tyst då känns det konstigt.
Saknar dem både som det känns lite skönt att få rå om sig helt själv.
Att få ha barnen omkring sig hela tiden är både trevligt och påfrestande.
Alla har rätt att få lite lugn och ro så man kan få energi till att orka.
Tillslut tar energin slut och man går rakt in i en tegel vägg och känner väggarna som flyttar sig närmare som om man inte kan vända sig och pröva ett nytt håll.
Man får ett tunnelseende och tar sats och försöker samma väg igen och snart sitter man så fast i väggen att man inte kan ta sig loss på egen hand..
Bättre att våga be om hjälp tidigare, det mår hela familjen bättre av, men det är inte heller accepterat av samhället att man inte ska klara det själv..
Tyvärr är det få som verkligen förstår hur illa det kan vara att bara dundra fram i 180 utan någon som helst lugn stund.
Jag tycker att mina barn är mitt ansvar, men i vanliga fall är man två om barn, och så skulle det ju vara nu med om alla tog sin del av ansvaret..
Ska inte säga någonting mer om det, bara att alla önskar ibland att saker vore på ett annat sätt, men att det inte är det, då får man försöka själv.
Men utan någon som helst lugn stund är det svårt.
Då blir det mindre bra för alla..
Jag ser ändå positivt på allt, jag vet att efter regn kommer sol, om inte med en gång, men där genom molnen kan de små små guld färgade solstrålarna leta sig igenom de tjockaste och mörkaste moln för att belysa vår värld.
Ibland kan det vara svårt att se mot horisonten, men jag vill trots allt som händer oavsett om det händer mig eller runt om i världen försöka lyfta ansiktet och genom tårar eller vad det nu kan vara som grumlar min blick försöka se det positiva, att där framme blir det bättre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar