Stress.

Själv fabricerad stress.
Det kanske låter lite konstigt, men det är precis så det är.
Minsta lilla kan skapa stress som resulterar i att min kropp säger ifrån fysiskt och psykiskt.
Om jag själv sätter upp ett mål, men inser att målet närmar sig snabbare än jag verkligen klarar samtidigt som en massa andra saker också måste göras. Då blir det för mycket.
Att ta på sig mer än man klarar men ha förmågan att stoppa det skenande tåget innan hela perongen flyger i bitar är en konst.
Jag övar.
Försöker lära mig att lyssna på vad jag klarar och inte gå den extra milen.
Jag måste se att min förmåga ska inte överträffas då knäar jag igen och igen.
Att ta det lugnt är inte alltid så enkelt som det låter.
Jag vill helt enkelt för mycket.