Saknad

Jag fylls av sorg och saknad.
Mitt allt här i livet finns inte längre med mig varje dag. Det har visserligen varit så ett tag. Men det är inte förrän nu jag faktist vågar skriva om det.
Man måste veta bakgrunden för att förstå. Så det som jag inte säger är minst lika viktigt som det jag berättar.
Jag har som trots att jag bodde tillsammans med barnens far i början av deras liv, fått axla ansvaret.
Jag älskar och har alltid älskat mina barn.
Men jag har inte alltid vetat det jag vet idag.
Mycket kanske skulle ha kunnat vara lättare om man visste.
Mina barn hade kunnat få mer.
De kräver mer än de har fått.
Tyvärr är det så, men också tur att det upptäcktes.
Äntligen får de den uppmärksamhet och hjälp de behöver. Men att det krävdes att jag skulle knäa totalt med först en liten sedan två mycket större.
Då jag inte kunde resa mig alls.
Bokstavligen låg jag och kom verkligen inte upp.
Tänk vilken tur att mina barn kunde ta fram yoghurt och flingor själva. Klättra upp på bänken och ta fram tallrikar och dra ut rätt låda för att hitta sked.
Kom med yoghurten så jag i mitt yra tillstånd kunde skaka och öppna.
Gulligare barn får man leta efter.
Men det som hände sen, det finns inte make till det.
Fritids personal kom och hämtade mina två guldklimpar.
Några timmar senare hade jag pratat med sjukhuset och sedan lyckades jag ta mig till sjukhuset..
Jag körde bil, hade då fått i mig två klunkar yoghurt. Det och kunnat hålla mig uppe utan att segna ner på golvet.
Svimmnings anfallen beror på stress och migränliknande huvudvärk beror på stress.
Då undrar man.
En arbetslös ensamstående mamma med två barn som kräver extra.
Det ger alltså stress att ta hand om barn, söka jobb, försöka få pengar, tid och ork att fungera.
Ja. En viss stress.
Men till råga på det en pappa som vägrar träffa barnen, men ska ringa och ställa och försöka få igenom omöjliga krav.
Anklaga och trycka ner.
Jag har i några år försökt få till så de får träffa honom.
Inte att jag får avlastning.
För det är tyvärr mer krävande att han ser dem sina berömda 45 minuter. Men det har inte blivit nått på nu ett år.
Men så i november förra året klarade min kropp inte mer.
December.
Då flyttade mina barn till min mamma och bodde där till juni respektive juli.
Mina barn flyttade vidare.
Till varsitt familjehem.
Detta är en sol placering vilket betyder att jag har varit med och placerat dem där.
Träffat familjerna och låtit mina barn lära känna dem för att sedan bo där.
Detta förklarar mina tårar. Att jag inte har skrivit så mycket.
Men nu har de bott borta i en månad efter vår härliga men ändå jobbiga semester.
Vilket betyder att jag träffar dem igen.
Medans de bodde hos mamma var de ändå hos mig många gånger.
Sov över en till två nätter i veckan.
Men egentligen mådde jag inte tillräckligt bra för det.
Men någonting man vill det gör man ändå.
Så igår träffade jag den lilla av mina två. Fredagarna den12/8 & den 19/8 träffades jag och den store.
Det beror på att sjukhusbesök följer jag med på om jag kan.
Det här gör ju att jag saknar dem otroligt mycket och de saknar mig.
Men jag har sagt att de ska titta upp mot himlen.
Där finns solen på dagen och månen på natten. Oavsett var vi är så ser vi samma sol och måne.
Stjärnorna blänker i natten som ett täcke över dem.
Det delar vi var vi än är.