Igenkänd!

Det var riktigt kul.
Även om jag verkligen förstår att de kände igen mig efter den händelsen så kände jag inte igen dem förrän de nickat mot mig och jag passerat. Han jag frågat sist stod som vanligt lutad framåt, men denna gången lite vänd bort, det var när jag passerat och sett hans ansikte jag verkligen hajade till och förstod varför han den andre log så stort.
Undrar om det varit ett trevligt samtalsämne bland gubbarna på tekniskakontoret, där jag tror de jobbar. Eftersom de är från kommunen.
De hade helt enkelt mycket mer kläder på sig den här dagen än den varma soliga dagen jag sist såg dem.
När jag en halvtimme senare passerade dem sa jag ett hej och log medan jag alldelles varm inombords fortsatte genom staden mot mitt mål.
De kom ihåg eftersom det troligtvis inte är varje dag en snygg tjej som jag kommer fram och frågar om de är singel.
Men en underbar känsla.
Jag tyckte det bara var kul, inget pinsamt alls. Varför i så fall? Men förut skulle jag nog ha känt det som pinsamt.
Nu tycker jag att varför skämmas för någonting som jag bara skulle ha ångrat om jag inte vågat fråga.
Chansen kanske aldrig kommer igen och det skulle kunna bli en helt underbar dejt av en sådan fråga om man får ett ja.
Våga satsa.
Hälften är redan vunnit om man vågar ta steget.

Sömn.

Jag tycker att sömn är viktigt, och har märkt att det gör underverk.
När man lyckas sova fler timmar under natten så blir man piggare även om man vaknar otroligt tidigt.
Jag började läsa strax efter sju, och la i från mig boken vid åtta då jag släckte min lampa.
Sedan somnade jag strax och måste trots att tv´n stod på på nedervåningen fler timmar i natt.
Jag kände mig nästan utvilad när jag vid fem tiden gick ner och slog av tv´n.
Hade visserligen hört tv´n flera ggr under natten men kunnat vända mig om och somna om.
En underbar känsla att kunna det.
Jag läser en bok av Dennis Lehane som heter "Ingenting är heligt"
Väldigt bra bok, av en bra författare.

Trött!!

Nu börjar det kännas av att jag sovit mellan 4 och 5 timmar varje natt.
Vaknar ofrivilligt tidigt varje morgon.
Men jag vet att jag kan göra mig pigg om jag anstränger mig, måste bara hitta den känslan.
Så förmiddags rasten går åt till att hitta energi och en positiv känsla som lurar min kropp att det egentligen är pigg och glad så är jag på g igen.
Skulle tappa så mycket av utbildningen om jag inte lyckades finna den känslan.
Vad gör mig pigg?
Mycket gör mig glad och oftsat brukar man bli pigg om man blir glad.
Så där ska jag börja.

Arbetslös som jag är.

Det kanske inte riktigt framgått.
Men så är det jag har inget jobb, men skulle väldigt gärna vilja ha ett. Lika mycket som jag hoppas kunna flytta in till stan. Till någonting eget igen.
Det låter nog förvillande.
Jag bodde i en egen lägenhet utanför Mariestad tidigare i ett område som heter Tidavad.
Egentligen var området fint, men jag var verkligen tvungen att komma därifrån.
Så när mamma köpte hus ute på den stora ön Torsö i Vänern och det fanns ett gästhus jag skulle kunna bo i så skulle det i alla fall lösa några problem jag hade för en kortare period. Visst har inte allt löst sig, men jag har faktiskt kunnat hitta andningshål och få en ny start.
Att få känna mig gladare och piggare. Att inte bli negativ direkt när någon säger någonting mindre trevligt.
Jag har hittat några nya redskap till ett bättre välbefinnande.
Och även utmanat mig med att klara mer än jag gjorde för bara någon månad sedan.
Då min läkare tyckte jag skulle sjukpensionera mig på 100%. Jag vägrade, och bestämde mig istället för att jag skulle klara det jag har klarat tidigare.
Jag går nu en service utbildning och det är på 6h istället för de n 1 -3h jag gick tidigare.
Jag kan, jag vill och jag gör.
Söker ett arbete där jag får användning för min kreativa och sociala personlighet. Där jag kan använda min problemlösarintresse och utmana mig själv i mötet med andra männsikor.
Och som jag började inlägget med så väntar jag på besked om en flytt in till centrum.
Bara hoppas på det bästa, jag kan hantera ett nej.

Lite som en ny start.

Eftersom det var så länge sedan jag skrev förutom det lilla inlägget tidigare idag så tänkte jag försöka nästan som att börja om.
Detta är jag.

Att jag kallar mig ensam mamma till två betyder bara att jag hittills har varit väldigt ensam om att uppfostra och ta hand om mina två älskade barn.

 Detta är mina underbara barn. Jag har den underbara turen att få vara deras mamma och få så underbart vackra barn.
Samtidigt som jag varit tvungen att göra någonting som många andra skulle ha så svårt att förstå. jag har varit tvungen att låna ut dem.
Jag använder detta ordet då det inte är för evigt och att jag fortfarande träffar dem.
Kortet tog förra söndagen då jag umgicks med dessa underbara barn på Stellas lekland i Skövde.
Jag har tagit upp detta förut, om mitt svåra beslut att låna ut mina barn pga att jag själv var så dålig att jag varje dag hade otroligt svåra svimmningsanfall som gjorde mig helt golvad.
Och kommer att förklara det mer. Men vem ska ge mina barn frukost på morgonen och kläder om jag ligger på golvet och inte kan? Lösningen den enda lösningen i mitt fall var att ta emot hjälp.

 Detta är ett underbart kort över den vackra staden Mariestad från hamnpiren.

Detta är ett underbart kort jag tagit på en av mina kvällsrundor när jag tagit mig ett höst bad under min timmeslånga promenad runt huset.
Se vilken vacker utsikt det är. Det får en att njuta ännu mer.

Jag är fortfarande här!

Var väldigt länge sedan jag skrev någonting, men nu skriver jag igen.
Har hänt otroligt mycket på den tiden jag inte skrivit någonting, och jag vet inte om jag kommer att ta upp det, men jag tänker ta nya tag och skriva på nytt.
Kan ju börja med vad som händer just nu.
Jag går en service utbilning i Mariestad.
Jag vet att det är första gången jag faktiskt nämner orten jag bor i.
Men jag har beslutat för att förändra mitt sätt att lägga ut mig på min blogg.

Som sagt mycket har ju hänt som jag skulle kunna ta upp.
Mot slutet av februari skickade jag in en novell för en tävling, och det var spännande och en upplevelse att få andras kommentarer på det man gjorde.
Men vann gjorde jag ju inte.
Är en erfarenhet rikare.
Var även ute och shoppade med alla mina underbara systrar.
Men tänker inte hänga ut dem här, eftersom det inte skulle finnas något medgivande till sånt.
Tänker att långa inlägg utan blider bara blir jobbigt att läsa, så bättre fler och kortare.
Kommer att försöka uppdatera min blogg lite oftare och inte bara 10 ggr om året.
På återseende.

Typiskt mig.

Det roliga är att jag egentligen vill säga att jag är blyg och försiktig, men när det väl gäller så kan jag bara överaska mig själv och bara agera.
Lägger in inlägget så det står det datum som det verkligen inträffade.
Har alltid sagt att jag ska vara singel, för det är underbart att vara singel. Tycker fortfarande att det är underbart, det har inte alls förändrats.
Men man saknar de där underbara stunderna och därför så trodde jag att jag lite försiktigt sökte efter någon.
Tydligen så gjorde jag det lite mer aktivt.
Jag och en kompis som också går samma utbildning som jag tog en liten kort lunchpromenad. Efter att han upptäckt den halvnakne mannen på andra sidan gatan direkt utanför fönstret.
Tror att han aldrig vågar visa mig några snygga män någonsin igen.
Självklart så gick jag fram till honom och frågade vad de gjorde. Vägarbetare som de var och halvt arbetsklädd, så svarade han med en underbar röst som förföljde mig hela kvarteret runt.
Så jag bestämde mig att jag skulle ställa frågan.
-Är du singel?
Det gjorde jag men tyvärr var han det inte. Det andra roliga var att den andre påklädde mannen vände sig om och stirrade på mig precis som om jag gjort någonting väldigt ovanligt och samtidigt lite coolt.

Jag kanske är från en annan planet, men jag har fått lära mig att stunden för att säga det man vill är nu, sedan är det försent.

nervös..

Har precis skickat iväg ett bidrag till månadens novell och novellracet på kapitel1.se..
Spännande att se hur det går.
Det är första gången jag verkligen är med i en sån tävling.
Det får gå hur det vill, jag har i alla fall bidragit med en novell, som inte är avslutad, men som är spännande och skulle kunna bli någonting mycket mer.
Lite läskigt att kasta sig ut så utan skyddsnät.
Men man måste våga chansa för att ha någonting att vinna.
Måste även säga att det hjälpte mig verkligen att må lite bättre.
Jag var fokuserad på någonting jag verkligen brinner för.
Älskar verkligen att få skriva historier..

Ordna upp en del..

Igår var jag på tre möten..
Och har även börjat äta mer.
Frukost är det viktigaste målet på dagen.
Men man får inte glömma att ge sig en del mer energi under dagen för annars orkar man inte det man vill.
Jag kämpar på och har dessutom satt mig ner med min bokidé och skissat vidare på den..
Den hoppas jag skulle kunna bli någonting andra vill läsa..
Förhoppningsvis kommer jag även att ha en ny tillflyktsplats om några månader, men allt är inte helt hundra.
Blir i så fall att måla och tapetsera en hel del och sen när våren verkligen tittar fram även se vad naturen vill erbjuda.
Nu ska jag laga mat och ta en promenad i det vackra vädret.
Solen strålar och några snöflingor virvlar runt i luften, medan min stereo fyller rummet med härlig musik..

Rock bottom..?

Ibland behöver man nog inte undra om man nått botten..
Men det kanske bara är en klippavsatts och man kanske alltid kan komma längre ner.
Just nu fungerar inget, jag äter inte, jag gör heller inte så mycket.
För någon vecka sedan åt jag i alla fall frukost..
Det gör jag inte längre.
Igår fick jag i mig kanske tre bitar hårdbröd och mindre än en halv portion mat.
Inga godsaker ingen frukt..
Jag dricker inte heller särskilt mycket har jag kommit fram till..
En halv liter är max vad jag får i mig om dagen..
Varje dag tror jag att idag ska jag få i mig lite mat, lite mer att dricka..
Men jag misslyckas hela tiden..
Jag vet att jag är smal och inte har något att gå ner, att jag hela mitt liv fått kämpa bara för att få väga de få kilo jag väger..
Jag vet det, trots det så hjälper det inte längre..
Det är jobbigt att varje dag kämpa för allt..

Jag som älskade att laga mat, hitta på nya sätt att laga maten på..
Att äta ensam, att laga maten ensam, att göra allt ensam kom i fatt mig..
Det är inte så att jag söker någon..
Mer att jag saknar två små..
Men detta funkar ju inte..
Detta tar mig inte framåt, de kommer inte hem för att jag plågar mig själv med att inte äta..
Jag vet det också..
Har bara tappat min drivkraft.