Igenkänd!

Det var riktigt kul.
Även om jag verkligen förstår att de kände igen mig efter den händelsen så kände jag inte igen dem förrän de nickat mot mig och jag passerat. Han jag frågat sist stod som vanligt lutad framåt, men denna gången lite vänd bort, det var när jag passerat och sett hans ansikte jag verkligen hajade till och förstod varför han den andre log så stort.
Undrar om det varit ett trevligt samtalsämne bland gubbarna på tekniskakontoret, där jag tror de jobbar. Eftersom de är från kommunen.
De hade helt enkelt mycket mer kläder på sig den här dagen än den varma soliga dagen jag sist såg dem.
När jag en halvtimme senare passerade dem sa jag ett hej och log medan jag alldelles varm inombords fortsatte genom staden mot mitt mål.
De kom ihåg eftersom det troligtvis inte är varje dag en snygg tjej som jag kommer fram och frågar om de är singel.
Men en underbar känsla.
Jag tyckte det bara var kul, inget pinsamt alls. Varför i så fall? Men förut skulle jag nog ha känt det som pinsamt.
Nu tycker jag att varför skämmas för någonting som jag bara skulle ha ångrat om jag inte vågat fråga.
Chansen kanske aldrig kommer igen och det skulle kunna bli en helt underbar dejt av en sådan fråga om man får ett ja.
Våga satsa.
Hälften är redan vunnit om man vågar ta steget.