dagen D!!

Idag ska jag åka och träffa mitt stora hjärta..
Jag mår mycket bättre och längtar till skoldagen går mot sitt slut och jag kan vandra in och möta mitt hjärta.
Jag har trots att jag verkligen ser fram emot vårt möte kunnat sova gott i natt.
Men Nu ska jag färga håret och starta denna underbara dag med mitt barn..
Jag längtar massor efter mitt stora hjärta att vara utan h*n är inte alls så lätt..
H*n fyller mitt liv med det jag saknar, kramar och mysiga hemma kvällar.
Men bara att gå vidare och se vad dagen för med sig och kämpa på för att nå mitt mål..
Att båda små kan komma hem.
Men resan dit är lång och svår.
Går vägen fram och hoppas jag kan hålla mig på fötter ett tag nu..
Kommer tillbaka igen idag med ett liten uppdatering.

Vägen jag ska vandra..

Mörka moln som hopat sig, skingras sakta och ljusglimtar lyser med förnyad styrka på mig.
Värmen sprider sig i min kropp och jag känner hoppet om en bättre framtid närmar sig.
Mina steg tar mig nu mot nya mål, där mina fötter inte dras ner i gyttjan.
De steg jag tar är lätta, mitt mål är rätt.
En glädje sprider sig inom mig och den bubblar ur och jag känner att nu kan framtiden närmas.
Ett litet steg i taget, skynda är ett fult ord, det innebär faror och problem..
Sakta går jag vägen fram.
Skuggor finns på vägen jag undviker dem, men vet att jag nog troligen kommer att trampa i dem någon gång.
Vägen är krokig och ojämn, men jag kämpar då tappert vidare.
Mina väskor tynger mig redan, önskar jag kunde lätta på min packning ibland.
Packningen är mina fel och brister, mina problem och mina rädslor.
Det är inte lätt, men ibland lyckas man ändra på sig själv till det bättre och då väger packningen lättare.
Ge inte upp, det finns en chans att lyckas nå målet på vandringen.

Stress.

Själv fabricerad stress.
Det kanske låter lite konstigt, men det är precis så det är.
Minsta lilla kan skapa stress som resulterar i att min kropp säger ifrån fysiskt och psykiskt.
Om jag själv sätter upp ett mål, men inser att målet närmar sig snabbare än jag verkligen klarar samtidigt som en massa andra saker också måste göras. Då blir det för mycket.
Att ta på sig mer än man klarar men ha förmågan att stoppa det skenande tåget innan hela perongen flyger i bitar är en konst.
Jag övar.
Försöker lära mig att lyssna på vad jag klarar och inte gå den extra milen.
Jag måste se att min förmåga ska inte överträffas då knäar jag igen och igen.
Att ta det lugnt är inte alltid så enkelt som det låter.
Jag vill helt enkelt för mycket.

Hösten är väntad.

Jag väljer att se på Hösten med öppna ögon..
Morgnar kommer och dagar går, det gäller att varje dag vakna med ett leende och önska att dagen när den går mot sitt slut har varit mer än bara ännu en dag att genomlida.
Jag väljer idag att le och se det med en positiv livsgnista.
Om jag låter mig vara negativ kommer dagen jag verkligen längtar efter aldrig att komma.
Det skulle ju vara en mardröm, men varför vända det till någonting tråkigt.
Skulle jag tänka så kan jag ju lika gärna lägga mig och bara dö..
Men väljer jag att kämpa så kommer det ljusa dagar.
Höst och vinter brukar vara deppar tider, men varför då?
Just höst och vinter är så vackra.
Löven som skiftar färg och sedan faller till marken och täcker de sedan länge överblommade tidigare vackra sommar blomster.
Sedan ett underbart vackert vitt täcke på det.
Bara att njuta och kura ihop med en filt en bok och några tända ljus.
Men sommaren är avtackad snart med gyllenbrun hy och många underbara minnen.
Både med barnen och utan barnen.
Just pga dem väljer jag att inte lägga mig ner och dö utan resa mig upp borsta av de smutsen och låta såren läka.

Mitt möte med mitt stora hjärta.

Tyvärr blev dagen inte som det var tänkt då jag skulle ha haft mitt stora hjärta idag.
Jag har varit riktigt dålig i en månad men tillslut säger kroppen helt ifrån..
Fick hjärtklappningar och darrningar, det tycket jag var riktigt läskigt.
Men det värsta var ändå då min huvudvärk blev till ett långvarigt krampanfall.
Då huvudet drogs bakåt i en långvarig smärta och jag inte kunde fungera alls.
Har varit och träffat flera läkare nu, men inte ens det blir fler svar.
Allt försvinner i min totalt tomma hjärna.
Detta gjorde att jag helt och hållet var tvungen att säga de orden jag aldrig någonsin vill behöva säga igen..
Jag kan tyvärr inte träffa mitt stora hjärta. och h*n får inte heller ringa mig.
Då jag vet att jag inte skulle kunna fungera i ett normalt samtal.
Fick väldigt många av dessa krampanfall när jag just pratade i telefonen.
Men det verkar verkligen som om allt handlar om stress och oro.
Om ingen visste det men vad som helst kan orsaka oro och stress, men jag vet att det har varit mycket på samma gång som orsakat denna oro och stress.
Men glädjande har lite av min oro lyfts från mina axlar.