Hova riddarvecka.

Detta var förra årets riddarvecka i Hova -12.
 

Min stora kille provar ett stort svärd och ska träffa en liten potatis som kommer farande mot honom.
Han träffar 5/6ggr.. duktiga killen.

Min tjej får en fin ansiktsmålning. Hur nöjd som helst. Och pilbågen över axeln gör henne också glad.

Storebror ville ha något lite mer skrämmande.. En robot. Men det stora leendet skrämmer inte mamma.
Riddarspelen var riktigt kul att se på.
Vi pratade med både kungen och bödeln.
Lekte även i barnens riddarborg.

Tårar föll från många sörjande!

 Lillebror är djupt saknad.
110 kom på din begravning för att visa dig hur många som önskar du inte tagit ditt svåra beslut.
Jag hoppas verkligen det var svårt att fatta för dig. Vi har ännu inte förstått varför och kommer aldrig göra det.
Jag vet att du blev mobbad. det har definitivt bidragit.
Jag vet att det fanns många som utnyttjade dig. antar det också bidrog.

Önskar att just mobbing aldrig skulle förekomma någonsin igen och ingen skulle drabbas.
Men det är tyvärr bara önsketänkande.
De skäms ju inte ens, och förstår inte heller vad de gjort.

 Det var en vacker begravning.
Pastor Vivianne sa många bra ord.
Jag log vid minnet av alla tokigheter du ställde till med.. och inte bara att tömma frysen på glass för att få med dig på semesterresan.

 Tårar föll nedför många av dina släktingars kinder.
Saknaden går inte att beskriva med ord.

Igenkänd!

Det var riktigt kul.
Även om jag verkligen förstår att de kände igen mig efter den händelsen så kände jag inte igen dem förrän de nickat mot mig och jag passerat. Han jag frågat sist stod som vanligt lutad framåt, men denna gången lite vänd bort, det var när jag passerat och sett hans ansikte jag verkligen hajade till och förstod varför han den andre log så stort.
Undrar om det varit ett trevligt samtalsämne bland gubbarna på tekniskakontoret, där jag tror de jobbar. Eftersom de är från kommunen.
De hade helt enkelt mycket mer kläder på sig den här dagen än den varma soliga dagen jag sist såg dem.
När jag en halvtimme senare passerade dem sa jag ett hej och log medan jag alldelles varm inombords fortsatte genom staden mot mitt mål.
De kom ihåg eftersom det troligtvis inte är varje dag en snygg tjej som jag kommer fram och frågar om de är singel.
Men en underbar känsla.
Jag tyckte det bara var kul, inget pinsamt alls. Varför i så fall? Men förut skulle jag nog ha känt det som pinsamt.
Nu tycker jag att varför skämmas för någonting som jag bara skulle ha ångrat om jag inte vågat fråga.
Chansen kanske aldrig kommer igen och det skulle kunna bli en helt underbar dejt av en sådan fråga om man får ett ja.
Våga satsa.
Hälften är redan vunnit om man vågar ta steget.