dagen D!!

Idag ska jag åka och träffa mitt stora hjärta..
Jag mår mycket bättre och längtar till skoldagen går mot sitt slut och jag kan vandra in och möta mitt hjärta.
Jag har trots att jag verkligen ser fram emot vårt möte kunnat sova gott i natt.
Men Nu ska jag färga håret och starta denna underbara dag med mitt barn..
Jag längtar massor efter mitt stora hjärta att vara utan h*n är inte alls så lätt..
H*n fyller mitt liv med det jag saknar, kramar och mysiga hemma kvällar.
Men bara att gå vidare och se vad dagen för med sig och kämpa på för att nå mitt mål..
Att båda små kan komma hem.
Men resan dit är lång och svår.
Går vägen fram och hoppas jag kan hålla mig på fötter ett tag nu..
Kommer tillbaka igen idag med ett liten uppdatering.

Vägen jag ska vandra..

Mörka moln som hopat sig, skingras sakta och ljusglimtar lyser med förnyad styrka på mig.
Värmen sprider sig i min kropp och jag känner hoppet om en bättre framtid närmar sig.
Mina steg tar mig nu mot nya mål, där mina fötter inte dras ner i gyttjan.
De steg jag tar är lätta, mitt mål är rätt.
En glädje sprider sig inom mig och den bubblar ur och jag känner att nu kan framtiden närmas.
Ett litet steg i taget, skynda är ett fult ord, det innebär faror och problem..
Sakta går jag vägen fram.
Skuggor finns på vägen jag undviker dem, men vet att jag nog troligen kommer att trampa i dem någon gång.
Vägen är krokig och ojämn, men jag kämpar då tappert vidare.
Mina väskor tynger mig redan, önskar jag kunde lätta på min packning ibland.
Packningen är mina fel och brister, mina problem och mina rädslor.
Det är inte lätt, men ibland lyckas man ändra på sig själv till det bättre och då väger packningen lättare.
Ge inte upp, det finns en chans att lyckas nå målet på vandringen.

Stress.

Själv fabricerad stress.
Det kanske låter lite konstigt, men det är precis så det är.
Minsta lilla kan skapa stress som resulterar i att min kropp säger ifrån fysiskt och psykiskt.
Om jag själv sätter upp ett mål, men inser att målet närmar sig snabbare än jag verkligen klarar samtidigt som en massa andra saker också måste göras. Då blir det för mycket.
Att ta på sig mer än man klarar men ha förmågan att stoppa det skenande tåget innan hela perongen flyger i bitar är en konst.
Jag övar.
Försöker lära mig att lyssna på vad jag klarar och inte gå den extra milen.
Jag måste se att min förmåga ska inte överträffas då knäar jag igen och igen.
Att ta det lugnt är inte alltid så enkelt som det låter.
Jag vill helt enkelt för mycket.