Singel livet med två små barn.

Det är helt underbart, att vara singel.

Ingen som lägger sig i.

Jag kan träffa vem jag vill och jag åker vart jag vill.

Det enda jag måste tänka på är att mina barn får det de behöver och när de behöver det.

Att det jag gör inte är nått de tar skada av eller att de lär sig rätt saker.

Det jag gör sätter sina spår i mina barn.

Allt jag gör ska granskas av mig, för att inte sända fel signaler till mina barn, ingen annan behöver veta vad jag gör.

Men ingen annan kan heller göra det som måste göras.

Jag ensam måste se till att barnens cyklar fungerar, att soporna tas ut.

Ensam ska jag hinna allt som ska göras och dessutom vara både pappa och mamma till två underbara barn.

Vill jag att mina barn ska lära sig någonting så får jag se till att de gör det, för som ensamstående mamma har jag ingen annan att överlåta sådana saker till.

Det med en manlig förebild har jag redan lite smått tagit upp, det är något deras far egentligen ska vara.

Men hur mycket av en förebild är han då han inte visar sig?

Ingenting.

Men jag inte se varför en ny man i barnens liv skulle göra det bättre, och har därför valt att förbli singel.

Hoppas verkligen att jag aldrig blir kär, det skulle vara hemskt, för mig då jag måste gå motsatta hållet.

Kommer troligtvis aldrig kunna lita på en man igen efter allt jag genomgått.

Sen kan man ju undra varför jag som det verkar hyser agg mot män, men riktigt så illa är det inte.

Jag har många vänner och de bästa är män.

Men vänner är precis det enda jag behöver, av alla sorter.

Jag har däremot lite svårt att vara vänner men kvinnor, då det förekommer alldeles för mycket knivhugg i ryggen.

Kvinnor har alldeles för svårt att inte skvallra vidare, eller snacka skit bakom den andres rygg, och det har blivit alldeles för mycket tårar genom åren.

Man lär sig och går vidare.

Som singel kan jag visst uppskatta att mina vänner lever i normala sambo, par, särbo förhållanden.

Men själv ser jag inte vitsen för egen del.

Mina barn har blivit så sårade och övergivna vid mer än ett tillfälle att jag känner att det skulle såra både mig och dem väldigt hårt att gå igenom det samma ännu en gång.

Ja var gång har varit olik den andre på sitt sätt men alltid samma resultat.

Jag ensam med två små underbara barn.

De har blivit större och förstår saker mer och mer.

Men saknaden av det som varit finns fortfarande kvar, och trots stort svek vill de ändå ha det tillbaka, som barn hoppas de att lyckan ska komma och svepa tag i dem.

Men tyvärr nu har sista tåget gått, och vi får skapa vår egen lycka på egen hand.