I några år har det varit krig i Syrien, ett land som vi kan tycka känns långt bort och inte alls beröra oss. Det är bara bilder som visas på en tv i vårat vardagsrum om vi någonsin slår på nyheterna. Men det har kommit nära oss. Människor har flytt, vilket jag fullständigt kan förstå.
Hade jag befunnit mig där nere så hade jag varit väldigt rädd för mitt eget liv och för mina vänners. Regimen (Bashar Al - Assad ) som inte är så positivt inställd till demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och är väldigt korrupta.
Sedan har vi en hel del olika grupper som då kallas rebeller eftersom de inte håller med den sittande diktatorn skulle jag väl kalla honom. Men han är president och folkvald, i den mening att folk röstat även om det inte riktigt gått speciellt demokratiskt till ändå.
Dessutom har han inte behandlat det syriska folket speciellt vänligt.
Så jag förstår att det finns många människor som försöker göra det de kan för att få en annan president. Och då har vi dessa rebellgrupper som försöker.
Livet för den syriska befolkningen är inte lätt bara av detta. Sedan har vi det stora hotet från
Islamiska staten (de som slaktar alla som inte håller med dem) som håller till i Syrien och Irak.
Jag tycker de är läskiga även om de befinner sig så långt borta. Men tänk dig att de finns i ditt land eller i ditt grannland. Då kan man inte känna sig säker alls, speciellt om man inte sympatiserar med dem.
Sedan har vi det kriget som pågår i landet. Nu har även USA och Ryssland bombat i landet.
Det finns två sidor av detta bombande, oskyldiga civila som blir skadade och dödade. Rebeller som strider mot Isis och mot regimen, som jag då tycker gör något bra. som strider mot Isis, som jag verkligen inte tycker ska få terrorisera fritt.
Jag skulle också fly därifrån. Så långt bort jag kan komma. Jag vet att många tycker de kan stanna i sitt hemland eller i de närmaste länderna.
Många gör det, den största massan faktiskt. För den långa resan hit är just det lång, svår, tuff, farlig och den kostar mycket.
De tappar bort varandra, de skadas, våldtas, misshandlas, bemöts med stängsel av olika kvalité, de möts av vattenkanoner, någon sparkar ner dem på ett fält, de dör i båtar, de dör i vattnet, de dör för någon annans hand, de spottas på, de betraktas som lägre stående än djur. Men de är din och min medmänniska. Vi bor på samma jord.
Det skulle inte behöva vara så svårt att ta sig. Vi behöver se dem som människor, som du och jag. Inte dem och oss.
Att tycka att de är värda ett liv som du och jag. Trygghet, en plats att bo på, leka med sina barn, skratta med sina grannar/vänner, och bara få sova i en säng med en egen dörr att låsa om sig. Allt det där som vi tar för givet.
Lära sig ett nytt språk och lära känna en helt ny kultur sånt tar tid, och är olika för varje människa. Vi har olika förutsättningar, vi har skolplikt så vi har mycket förspänt. Men alla länder har inte det, de kanske inte har gått i skolan alls eller bara vissa dagar eller något år. sedan finns det dem som har gått och fått högskoleutbildning. Vi behöver bemöta varje människa där de är och ge dem förutsättningar att kunna komma in i vårt samhälle.
Att bränna ner byggnader som skulle kunna hålla människor varma är inte rätt väg, det kostar hela samhället mycket pengar och resurser.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om detta ämnet känns det som. Men får återkomma i ett nytt inlägg istället. Mer KÄRLEK till alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar