En liten historia om allt.

Det var en helt vanlig kärnfamilj.
Med en mamma, en pappa och två barn.
Mamman och pappan hade sedan länge kämpat i motvind.
De ville båda olika.
Mamman försökte få pappan att se till barnens bästa, men egna intressen förde honom allt längre bort.
Efter att ha gett honom många chanser så gav han sig snart av mot grönare mål.
Till en början fick barnen umgås med sin pappa mycket.
Men intresset flyttades över på annat.
Barnens minnen bleknade och mamman kämpade på.
Försökte även få till ordentliga umgänges tillfällen. Men förgäves.
Efter att ha försökt lägga mer energi en vad hon hade tog orken nästan slut.
Då vände hon sig till tanter som hjälper familjer.
Hon sökte avlastning en helg i månaden till en början.
Men då hon kände att hjälpen var på väg och att tiden det skulle ta att få den var lång.
Kollapsade hon helt och hållet..
En dag då barnen skulle till skola och dagis. Kom hon inte ens upp.
Då barnen insåg detta var de så underbart gulliga att de hjälptes åt att fixa frukost till sig själva och kolla till sin mor som låg kvar på sängen.
Under tiden ringde fritids och undrade var barnen var.
Så underbara så de hämtade båda barnen och modern kunde senare åka in till sjukhuset.
Då man sa att hon led av stressrelaterad migränliknande huvudvärk.
Och även lätt för att svimma pga det låga blodtrycket och långa kroppen.
Hon åkte hem hämtade sina barn och det gick inte längre än en vecka till nästa anfall.
Då flyttade barnen snabbt till sin mormor. Fick bo där ett tag.
Modern kom fram till att det inte skulle räcka med avlastning en gång i månaden.
Detta var bara toppen på isberget. Många saker har kommit till ytan.
Som moderns ADD och den store hade det samma plus astman och allergier.
För att sedan få veta att barnet även var lindrigtutvecklingsstörning med autistiska drag.
Det kunde förklara mycket.
Så man hittade två underbara familjer. Som var redo att ta sig an de två små barnen.
Då båda har olika behov och olika förutsättningar som inte redan nämts gjorde att modern såg det bäst att tillsammans med socialen dela på dem.
De träffar både modern och varandra.
Har även kontakt med fadern då modern ser det som en viktig del i deras liv.
Var de bor kommer modern inte att avslöja.

Sorgsen..

Tårar grumlar min syn..
Varför ska andra prata om sånt de inte vet nåt om.
Förstöra sånt som ska hanteras med varsamhet.
Man kan säga att någon är stark, men oftast är det den som behöver mycket stöttning.
Jag får ofta höra att jag är stark, det måste jag vara för att ha kunnat inse att jag gör detta för mina barns skull.. Inte för någon annans skull..
Kan jag inte så behöver de ändå..
Jag är ömtålig i en del avseenden, som när det gäller mina älskade barn.
Är mån om att de ska ha det de behöver.
Min kärlek till dem har inte tagit slut bara för att jag insett att jag inte klarar det ensam.
Bara lite synd att jag inte såg det tidigare, då hade de inte behövt flytta på heltid.
Det började bara med avlastning för att ge mig ny ork och energi.
Men hjälpen tog tid att få och jag var sen med att be om den.
Så jag kollapsade.
Tro aldrig att jag inte vill ta hand om mina barn för då har du fel.
Jag vill kunna ha dem hemma varje dag som tidigare.
Jag vill kunna krama dem varje kväll och morgon.
Men om jag knappt klarar av mig själv så dåligt som jag mår så kan jag inte..
du kan tro och undra vad du vill, men ingen annan än jag har svaren som gäller mig och min familj..
Sluta prata med andra om sånt de inte har med att göra..
Ställ frågor till mig som handlar om mig och min familj..
Att sprida rykten skadar mer än det gör nytta..
Det är inte bra för någon..
Jag är även ledsen för det jag egentligen inte vill ha.
Samtidigt som jag vissa stunder saknar att ha någon nära och älska, så vill jag inte.
Jag är ingen dålig mamma för att jag kan se att jag inte kan ge dem det de behöver.
Jag ser till deras bästa..
Det är att vara en bra mamma. Att se till att de får det de behöver..

Ord som skrapar på ytan.

Om jag kämpar kan min önskan gå i uppfyllelse.
Jag kan inte bara lägga mig här och dö..
Jag vill göra någonting åt det.
Att varje dag ta ett steg fram och för att ibland falla.
Med vänner som hjälper en igenom de svåra stunderna.
Måste börja se vad som döljer sig innanför det tätt slutande musselskalet..
Jag vill inte samtidigt som att det är viktigt.
Måste hitta ett sätt som känns bra.
Vill inte behöva bända, det riskerar att gå helt galet.

Hjärna har jag!

Tröttna kan jag göra, men är bara att fortsätta att ta tag i sitt liv.
Min huvudvärk kommer inte att ge med sig i det snaraste, har fått dras med den riktigt länge så mina vänner stör sig på den.
Kanske borde sluta försöka tänka positivt också, det enda som faktiskt hjälper mig att ta mig igenom dagen.
Men jag vägrar ge upp och trots att jag kan se positiva sidor av precis allt kan det inte hjälpa mig mot det som finns inuti mig.
Dystra och negativa tankar, som egentligen är hjärnspöken.
Fabricerade negativa tankar, som man själv tror att andra tänker eller tycker, eller bara som man själv tänker om sig själv.
Det är det värsta, att man själv är sin värsta fiende, typ.
Då man själv är den som skapar de värsta idéerna om hur det ska bli är eller vad någon verkligen menade med det de sa.
I det är jag nog värst då jag har riktigt bra fantasi vad det gäller så mycket.
Varför kan jag inte skriva lika bra på bloggen som jag gör på andra ställen?

Mitt lilla hjärta och jag!

Vi började våran lilla tur med ett litet firande av mitt några år yngre syskon som bjöd på tårta.
Men innan tårtan fick vi hjälp med bilen, och stolta lilla hjärtat hjälpte till att meka.
Det kan tolkas som att det är en liten pojke, men jag tycker både flickor och pojkar ska få chansen.
H*n tyckte det var jätte kul, visst det var inte direkt mycket h*n gjorde, men det underlättade lite, och stolt blir man av att få hjälpa till.
Sedan efter tårtan åkte vi hem och h*n fick leka med en granne och se en liten bebis.
Lagade mat och myste, men sedan kom tårarna, då fick jag trösta min lilla älskling.
Det är svårt när man själv skulle vilja gråta.
Men vi hann lek lite till ute innan bilen kom.

Höstmys..

Hösten har gjort sitt intåg, med underbart vackra färger i naturen.
Själv sitter jag inne.
Önskar det var så att jag njöt..
Inte riktigt. Trots att jag har tänt ljus och så infinner sig inte lugnet..
Jag har en så olidlig huvudvärk.
Har den ständigt.
Vissa dagar som idag går det bara inte att fungera..
Har intagit sängläge nästan hela dagen.
Kom upp efter fem på eftermiddagen.
Trots detta har det inte släppt.
Får väl dras med den..
Nu när mörkret sänker sig och kylan smyger sig på är det mysigt att tända små ljus som lyser upp och sprider sitt mjuka sken.
Kommer gå åt mycket ljus..