morgon dagen

Man kan inte ha fler känslor i sin kropp än jag har just nu.
Spänd, nervös, orolig, förväntansfull, rädd, ledsen, nyfiken, ensam, oviss är några av de jag känner.
Jag vet att jag nu gör något totalt oförlåtligt..
Jag kommer inte riktigt att förklara mig.
Alla dessa känslorna kan inte förklaras, eller förstås.
Ingen som läser min blogg skulle någonsin ens förstå hur jag har det..
Det skulle nog egentligen inte spela någon roll om jag försökte då det egentligen inte heller finns några ord för allt..
Paniken väller upp inom mig..
Men jag vet att jag inte ens skulle vilja backa ur.
Då det skulle göra allt så mycket sämre..
Ännu en dag som tårarna rullar ner för kinden,
Dagen då allt verkligen händer bara närmar sig..
I morgon är bara ett steg, det kommer att bli många steg i den riktningen..
Att göra det som är rätt och bäst är mycket sällan någonting som är lätt

en liten fråga.

Varför kan man inte gråta vackert?
När tårar trillar ner för kinderna, snörvlar man och gör de mest ohyggligaste grimaserna med hela ansiktet.
Tårar blandas med snor och man snyter sig hur mycket som helst.
Ja visst kan man vara lite ledsen och en ensam tår som rullar ner för kinden, men det är inte direkt att gråta sig helt tom.
Så tom så att huvudet börjar dunka och ögonen blir alldeles röda.
Huvudvärken avlöser den nu tomma hjärnan.
Det värker fortfarande i hjärttrakten  men tårarna är för länge sedan sinade.
De kommer åter om ett tag..

Varje dag är en ny..

Med nya möjligheter.
En ny chans att göra någonting bättre..
Idag var min lediga dag, och planen att umgås med mitt lilla <3 idag, hade jag redan förra veckan bestämt.
Då när jag fick veta att en vän till mig ville ha sällskap och det skulle bli häst dag..
Då slog vi två flugor i en smäll.
Mitt lilla <3 älskar hästar.
Är förvånansvärt duktig runt hästar, fick rykta och hjälpa till att leda ut hästar i hagen..
Stoltare litet <3 får man leta efter..
Varje dag jag orkar och kan umgås med mina små underbara hjärtan <3 så känns tårarna mycket avlägsna..
Men trots allt har jag ju dem inom räckhåll..
Både barnen och tårarna.

tårar på min kind

Stora tårar trillar ner för min kind..
Ögon röda av alla stunder av sorg..
Jag önskar så innerligt att det inte vore så här..
Min smärta går inte över..
Det värker i bröstet på mig, ni två finns hos mig för alltid..
Ni har inte lämnat mig, jag har inte övergivit er..
Vi finns alltid tillsammans, under samma måne, samma stjärnor..
Åh vad jag önskar vi kunde vara tillsammans..

dagen känns grå och trist.

Det är inte för att det är molnigt ute.. Eller för att det verkar bli regn.
Nej tvärt om det tycker jag är bra.
Men jag behöver väl inte också "regna".
Nja jag "regnar" inte jag gråter.
Ska nu berätta nått som jag inte delgivit er..
Inviga er i mitt liv.
Barnen föddes helt underbara små barn, jag kom att älska högt.
Vad jag inte visste då var att det skulle kvitta vad jag gav dem så var det aldrig tillräckligt.
Att det faktiskt inte räckte med kärlek omtanke och den omsorg jag kunde ge.
Oavsett hur mycket stöd jag hade från vänner släkt och familj.
Det var någonting som saknades.
Bara att jag inte såg det.
Jag kämpade inte tillräckligt hårt för att få diagnosen då först jag misstänkte att det var någonting som inte var som det skulle..
Jag trodde på dem, de var ju "experter" vad var jag?
Bara mamma till två små barn, som jag vet nu inte har fått det de behöver.
Att vara ensam och uppfostra två små barn är inte lätt det vet många med mig.
Jag var ju till och med gift under deras första år, men tyvärr hjälpte det ju inte mycket.
Jag var lika ensam då, han borta och jobbade, visst det låter ju bra, han försörjde oss.
Jo men att ta hand om barnen är det helt och hållet min uppgift?
Nej man är två att skapa dem och två att ta hand om dem..
Men det som är underligt är att jag egentligen har stor familj och släkt och mitt skyddsnät borde vara större än det är.
Fler som borde kunna ställa upp på det sätt jag hade behövt.
De fanns där på sitt sätt, med vänliga ord och goda råd, men tyvärr kommer man inte långt på det.
Jag är tacksam för de gånger jag verkligen fick lite avlastning.
De gånger jag fick göra nått vuxet..
Men nu gick det så långt att jag helt stupade på mina allt för långa armar, mina redan trötta ben och ett huvud som inte längre fungerade som det borde.
Jag gick rakt i väggen, hårt och då insåg jag att det inte längre fungerade.
Så för några månader sedan har mina två små älskade barn inte bott hos mig..
Då flyttade de till min mamma.
Att inte längre ha barnen hos sig känns både jobbigt ledsamt och tomt.
Jag har fyllt varje dag med någonting.
Har bara haft en enda liten lucka till att sätta mig ner och låta tårarna rinna i floder nerför min kind förrän idag.
Det var den 30 april. jag ska publicera det jag skrev då, men först detta.
Historien, bakgrunden, varför det är som det är.
Det är jobbigt att skriva också men jag måste.
Min familj har vad jag nu vet, gjort det de kunnat.
Jag har ju inte heller velat pressa dem, eller tränga mig på.
Jag kan, ensam är stark! men tyvärr är man det inte, för nu är jag ensam för att barnen inte längre ska bo hos mig..
Visserligen eget valt, jag bad om avlastning och det hade jag ju fått om det funnits någon att få.
Men jag hann bli sämre, min ork och allt hade för länge sedan sipprat ut.
Det fanns inget kvar, jag hade gett allt.
Jag kunde inte längre fungera, jag gick på autopilot.
Bara det jag hade planerat redan på morgonen gjorde jag, om jag kom ihåg det.
Parkerade jag på ett annat ställe så kom jag på mig efter att ha gått några meter åt det gamla hållet att jag gick fel.
Så invant var allt. nya saker fungerade inte.
Tillslut kom dagen då jag inte ens kunde få iväg barnen till fritids och dagis.
De blev hämtade av fritids och jag ringde till sjukhuset och åkte in.. hämtade barnen och det nästan fungerade i en vecka, sedan kom dagen igen..
Dagis kom och hämtade. jag hade inte ens fått på den lilla kläder..
Åh vad jag skämdes, men vad kunde jag göra, jag svimmade nästan flera gånger.
Det svartnade för ögonen och jag satte mig kvickt ner och sedan bara, jag kunde inte resa mig på en jätte lång stund.
Då jag sedan lyckades var det åter samma visa, jag tvingades ner på golvet igen.
Dagis och fritids har varit helt underbara, och den dagen åkte de till min mamma och bodde där. Jag har träffat dem ute hos mamma, jag har haft dem hemma hos mig.
både en och en och båda två samtidigt, men det är inte direkt bra när jag inte klarar av att fungera som jag ska.
Jag praktiserar på ett äldreboende och när jag kliver in i min roll så fungerar allt, men hemma fungerar jag inte.
Glömmer att äta, kommer på det när kvällen kommer och man borde ha ätit minst tre gånger.
Frukost som annars är så viktigt för mig..
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska berätta det som kommer nu.
Jag har gått med på att de ska få varsin familj att bo hos, där de får den hjälp och allt de behöver.
Sen kommer den bättre biten..
För att jag ska kunna ha dem hos mig måste jag få ta hand om mig så jag kan må bättre och klarar av att möta deras behov..
Målet är att jag ska må bättre och att mina barn ska få flytta hem till mig,kanske först den ena och sedan den andra.
Det är någonting som jag tycker låter läskigt..
Men det är inte så att jag väljer ett av barnen för det andra, bara det att det ena barnet skulle klara den omställningen bättre än det andra barnet..
Jag gråter så jag inte vet var jag ska ta vägen..
Tycker det är hemskt..
Men nu har jag berättat nått jag aldrig trodde jag kunde berätta..